Jag dansar tango och när jag dansar tango tänker jag på livet. Eller alltså, inte just när jag dansar, men sedan. Jag tycker nämligen att dans har mycket med livet att göra och med vem man är. Kanske är det som med alla konstnärliga uttryck att ens personlighet kommer fram. Det går inte att gömma sig och det är det som är tjusningen. Man, eller i det här fallet jag, både vill och vill inte bli sedd för den man är, med alla styrkor och alla svagheter.
I livet är jag en person som lider av beslutsångest. Jag tvivlar ofta, vacklar fram och tillbaka, väger för och nackdelar noga mot varandra. Och slutligen tar jag ett steg, åt något håll. Och ibland ångrar jag mig, går tillbaka och vacklar lite till. Det hindrar mig från att komma framåt. Eller, jag kommer ju framåt på något sätt förr eller senare, men det är ett förtvivlat vinglade på vägen.
I dansen är jag en person som har god balans. En kavaljer har sagt att jag har kanske den säkraste caminatan, eller gången, i stan. Men jag försöker att vara så lätt som möjligt, att förflytta mig så flyktigt som det bara går. Vilket tvärtemot vad man kan tro försvårar för partnern. Om jag har tyngd i mina steg och verkligen går och flyttar min vikt dit jag hamnar, även om det inte var där min partner tänkt sig, då är det bättre än att vara lätt och i luften. När jag provar att vara tung mot marken får jag en helt annan stabilitet. Det känns lite ovant, jag känner mig klumpig, men det är också skönt, lugnare och lättare att hålla balansen.
Så jag tänker att jag vill sluta vara så lätt hela tiden, både i tangon och livet. Ta de steg jag tar och stå för dem. Blir det fel så är jag i alla fall där jag är, på jorden, och inte ständigt någonstans uppe i luften och mittemellan.
