Vi cyklar genom tiden

Och nu över till något helt annat, som det brukar heta. Jag är tillbaka på bloggen, med en betraktelse från min allra sista semesterdag.

Varje år vid den här tiden får jag ett sug, efter en viss plats, ett visst landskap. Suget tar mig till Tjugby där jag tillbringade mina somrar som barn. I år var min kusin Challe också där och vi gjorde en tidsresa tillsammans.

På oväxlade cyklar med ballongdäck och trähandtag trampar vi fram mellan vidsträckta åkrar där kornet böjer sig sammetslent över vallmo och blåklint. Däckens susande mot asfalten, fartvinden mot brunbrända ben och doften av säd. Vi är åtta, 16, 34 och 40 år. Samtidigt. Vi är starka, vi är vackra och vi är fria.

Stående på cyklarna tar vi oss uppför Ombergs sluttning och sedan barfota genom bokskogen till klipporna vid Ellen Keys Strand. Nakna glider vi ner i Vätterns kalla klara.  Efteråt sitter vi tysta och ser vatten och himmel mötas vid horisonten. Sitter så länge. Tills ett ljummet sommarregn börjar falla.

 Då rullar vi nerför, tillbaka till det där livet som fortsätter att hända och hända.