Lyckan i att ärligen nekas en kram

Sista arbetsdagen innan semestern avklarad. Barn och föräldrar vet minsann hur dom ska manipulera en sliten fröken Pedagog att låta bli att slänga in den där avskedsansökan. Choklad och åter choklad. Toppat med multipla sommarkramar av grusiga, knubbiga småbarnsarmar.

En av dessa underbara små människor hade tyvärr ingen kram över till mig. Han hade kramat sig igenom hela arbetslaget, ivrigt påmanad av sin ömma moder. När han så till sist kramat sig fram till mig så tog det bara stopp. Han spände ögonen i mig och sa allvarsamt: "Jag hade bara fyra kramar idag." Som den godmodigt präktiga pedagog jag nu är svarade jag att jag mycket väl förstod och att det kunde vara så för mig också ibland. Vad jag inte avslöjade för treåringen var att jag nuförtiden sällan klarar av att säga "Nej tack" när det dyker upp förväntade kram-moments eller andra situationer där det förväntas att jag ska ge bort något jag faktiskt inte har att ge. Tänk va befriande att fortfarande ha kvar förmågan att bedöma hur många kramar man har att ge bort just idag. 


Ljuvliga unge! Bli aldrig så söndersocialiserad att du slutar säga Nej till livets otaliga tvångskramar.