Midsommaraftonsångest...

Foto: Ystads Allehanda

 ...har jag inte tack och lov eftersom jag 1) befinner mig i Italien där midsommarafton inte firas och 2) numera har familj (och därför inte känner mig stressad över att nödvändigtvis skaffa trevligt sällskap en dag som denna - utan snarare brottas med längtan efter att få vara ensam med mig själv alltsomoftast) Men jag minns hur det kunde vara. Samma sak med nyårsafton. Särskilt i perioder som singel. Minns hur det var att ännu inte ha bestämt sig. Kanske inte ens hunnit bli bjuden någonstans, ve och fasa. Minns den där stressade känslan över att hitta den ultimata festen med de där coola människorna i den där trevliga skärgården med de där obligatoriska supersvenska fantastiska jordgubbarna (som alla måste hävda är så mycket godare än de spanska som man kan få tag i redan i maj) Och sillen. Och nubben. Och allt det där andra. Vädret ska vi inte ens börja prata om. Jag saknar det inte ett enda dugg. Nu ljög jag. Och det här är en ärlig blogg så jag gör det-jag erkänner : Färskpotatisen. De där pyttesmå fina. Dem saknar jag.