La vita è bella - om ynnest

Det finns ord som jag inte använder särskilt ofta. Näpen är ett sådant, ynnest ett annat. Häromdagen fick jag användning för det senare. Min svägerska tackade mig och mina föräldrar för att vi passat hennes och min brors son några timmar på morgonen. "Det är inget att tacka för, det är en ynnest", svarade jag. Ordet låg lite ovant i munnen och kändes lite högtravande, men det var precis det jag menade. Att det är en gåva och ett privilegium att få umgås med honom, att gå bredvid honom en stund och känna hans mjuka lilla hand i min och se världen med hans ögon, att dela hans upptäckarglädje och förväntan inför en ny dag. En ynnest som gör livet vackert.

Att ha snippa, inte snopp - del 2

OS, London 2012, idag vid lunchtid. Sverige - Japan (0-0).

Nu har vi bara en vecka kvar här. Igår var jag lite ledsen för det. Att vi ska åka hem så snart. Vill inte alls. Vill ju bo här. Men sen när jag tänker efter kommer jag ihåg varför vi valt att bo i Sverige. Det finns rätt många skäl. Ett eller två har jag redan bloggat om här.Ytterligare ett är att Sverige har ett fotbollslag med i OS och att det går att följa matcherna på tv. Vi hinner hem lagom till semifinalen. Så det känns helt okej. Och det känns helt okej att bo i ett land där det finns lite schyssta förebilder för lilla E. Inom annat än mode, skönhet och kändisskap. Också.

Vi skiter väl i lagen!

"Vi gifter oss i alla fall"

Ja!

Det händer som sagt grejer här.
Det är värsta bröllops-boomen bland homosar den här sommaren. Trots att lagen inte erkänner ett enda av dom. Det finns flera skäl till denna boom och ett av dem är att det i år är precis 20 år sedan vigselförrättaren Paolo Hutter, vigde sitt första homopar: Ivan Dragoni och Gianni Delle Foglie. Det var den 27 juni 1992 på piazza della Scala i Milano.
Problemet är bara att absolut ingenting har hänt sedan dess.
Så.
Nu börjar folk ta saken i egna händer. Fai-da-te är ett uttryck för just det. Att göra det själv. Att lämna de konventionella metoderna för hur saker och ting "brukar" eller "bör" göras. De gifter sig hemma i Italien med hjälp av vigselförrättare som vågar trotsa lagen, fixar egna symboliska ceremonier och förstås: åker utomlands. Det finns numera en business kring homobröllop, bland annat företag som specialiserar sig på smekmånads-resor för nygifta gay-par. Allt medan staten bara fortsätter att negligera homosexuellas rättigheter och de politiska partierna är splittrade i frågan.

Det går tyvärr ännu inte att komma åt artikeln gratis via internet men det borde funka så fort nästa nummer av tidningen kommer ut, om cirkus en vecka:

Då kan du gå in och läsa l'Espresso här

Lesbiska mammor i påvens land - del 2

I Frankrike godkändes nyligen det lagförslag som ger homosexuella rätt att gifta sig. Detta gav nytt bränsle till frågan här i grannlandet Italien. Och det rasar just nu en häftig debatt kring homosexuellas rättigheter. I synnerhet just kring frågan om giftermål. Paola Concia som är en av de ivrigaste förespråkarna, själv gay och numera också gift med sin (tyska) fru, uttalar sig ofta i frågan. Hon är ledamot för Pd, Partitio Democratico (inte att förväxla med Pdl, som är Berlusconis parti) och en av få öppet homosexuella politiker här i Italien.

För dig som kan italienska: Hitta länkar till färska artiklar i ämnet och mer om Paola Concia här.

Varken hennes eller mitt äktenskap äger laga kraft här i Italien. S erkänns inte som min fru. Och jag inte som hennes. Lilla E, som är vår gemensamma dotter har officiellt bara en förälder. Hade en av oss varit man hade hon självklart haft två. Vårt giftermål skulle på samma sätt äga lika självklar giltighet. Och vi hade inte ens behövt skicka någon ansökan.Vi fick avslag av Commune di Roma på vår ansökan om att registrera vårt äktenskap för två år sedan. Men min underbara lilla fru har kommit på att vi kan pröva att skicka iväg en ny förfrågan till  en annan kommun. Grannkommunen Nettuno, där hennes föräldrar är skrivna (och där vi mestadels är när vi är här). Hon skickade iväg den imorse. Här i Italien är byråkratin helt snurrig och ingenting kan någonsin tas för givet. En regel som gällde igår gäller inte idag. En regel som gäller på en plats gäller inte på en annan.

Och kanske framförallt: en regel som gäller för alla andra gäller inte för Silvio Berlusconi.
Så en vet aldrig ;-)
Håll tummarna.

Nu finns vi på Facebook också!
Klicka här för att komma direkt dit:

Drutten & Gena

Jag är två

Okej, det är så här. Jag existerar i två plan. På ett plan är jag här och mår bra. Njuter av den söta doften av lindblom och jasmin, av solen över Kocksgatan, av värmen som slår upp från trottoaren en sommardag i stan. Skojar med kollegorna, skrattar och är glad. På ett annat plan ett helt annat landskap. Oceaner av sorg. Gråtunga vattenmassor som sträcker sig så långt man ser. Vågor som slår över karga klippor och som ibland tränger igenom till mitt andra plan. Väller fram. I saltbemängda kaskader, mitt på Kocksgatan.

Koskap

"Det är bra. Allt är lugnt", säger min nya, coola granne med sina stora vackra ögon i mina.
"Livet är lite, lite läskigt, men mest spännande", säger den lilla bruna vännen vid hennes sida och tar några trevande skutt.

Jag har landat invid en kohage. Och då menar jag verkligen landat. Här blir jag kvar. Idisslande. Samtalande med mina nya, kloka vänner. Den här världen är kanske gjord för mig, trots allt.

Att pussas offentligt - del 2

Det händer grejer här.
Dagen efter mitt blogginlägg om att pussas offentligt hände någonting.
När jag tog min lilla fru i handen kändes det inte längre som att få en sladdrig välanvänd diskhandske som svar. Eller som att jag gick bredvid en stelopererad struts med tics - ständigt kikandes åt höger och vänster. Någonting hade hänt. Hon gick helt normalt.
Och det bästa av allt: Nu har hon vid flera tillfällen själv tagit initiativ till hederliga rejäla pussar. Fatta grejen.
Tänk att ett litet blogginlägg kan göra skillnad ändå.
Själv säger hon dock att den riktiga ögonöppnaren var en artikel i Repubblica hon läste några dagar efter mitt blogginlägg.  Det är Pippo Delbono (en hyfsat känd regissör här i Italien) som säger att:

"Det privata är politiskt. Vi måste våga prata om oss själva och öppet deklarera vilka vi är, eller ännu hellre ropa ut det högt och klart ..." (min översättning)

Detta är nu ganska precis just vad jag alltid sagt i våra diskussioner i ämnet.
Men okej, jag kan gärna ge lite cred åt Pippo Delbono. Också.

Du som kan italienska:  Läs hela artikeln här. 

En annan ensamhet

Igår var jag nere på stan. Jag satt på en bänk i Kungsan och råkade i samspråk med en äldre kvinna klädd i en tunn vindjacka och med ett par mintgröna skidstavar som gånghjälpmedel. Hon inledde konversationen med "Är du politiker? Jag har lite synpunkter på turistinformationen." När jag efter en stund gjorde en ansats till att resa mig sa hon "Du förstår, jag har det så tomt omkring mig. Alla är döda." Vad svarar man på något sådant? Jag satt förstås kvar.

Och fick veta att hon var 92 år, hade arbetat som yrkesvägledare, hade skrivit brev till en massa politiker om bristerna i äldreomsorgen och fått 22 svar, att hon varit gift med sin första man i 49 år, att de hade en son "som aldrig varit mycket för att umgås med familjen", att hon träffade en ny man vid 76 års ålder som hon kom väldigt bra överens med, men som visade sig ha Tourettes syndrom, vilket hon klarade av men det var tufft på gamla dagar, att hon hittat honom en dag avsvimmad i badkaret, han hade satt på endast varmvatten, skållat sig och svimmat av brännskadorna, att hon skrek rakt ut i telefon, men att de lyckades spåra samtalet, och att sex poliser kom men det var för att de behövde lyfta honom och han var tung, att han hamnade på hemmet och hon hade besökt honom varje dag, att hon låg i arvstvist med särkullsbarnen som hade bestridit testamentet, att hon skrivit bilen på sonen för att de inte skulle ta den ifrån henne, att hon hade en väninna kvar som var klar i huvudet och att de skulle åka på en gruppresa till Härnösand, vilket hon gladde sig åt, att hon skrivit till Karin Mannheimer om bristerna i äldrevården och att denna bett att få använda hennes synpunkter i sitt föredag, att hon skulle gå och se Karin Mannheimers pjäs när den kom till Stadsteatern, att det här med att flytta turistinformationen från Sverigehuset till Vasagatan var trams och det skulle hon skriva om till politikerna när hon kom hem. Jag var väl inte politiker, frågade hon, för då skulle hon säga mig ett och annat. Wow! 

Första sommarkyssen

Jag befinner mig på långsamhetsdagar på Hannagården i Sorunda. Ett gammalt väckelsekapell från 20-talet som blev Jesusrörelsekollektiv på 70-talet när poeten Ylva Eggehorn och hennes man köpte det.

Nu har jag och min kompis flyttat in i kapellet några dagar för att varva ner. Hinna umgås med varandra, oss själva och den svenska sommaren.

Vi jobbar i trädgården, skördar smultron, lagar gudomliga måltider, promenerar längs böljande fält, spelar tramporgel och pratar med humlor och hästar. Det är också en spännande övning i konsten att vara ensam tillsammans. Att vandra i sin egen sfär tätt bredvid den andres.

Världens ensammaste plats?

Ah, alone at last på Gotska sandön.

Nyligen packade jag min kylväska, shorts och en tjocktröja och tog båten från Nynäshamn till Gotska sandön för en långhelg i mitt eget sällskap. Vandrade, tänkte, låg på stranden i ett vindpinat naturreservat mitt ute i havet och kunde konstatera att jag kände mig mindre ensam där än omgiven av en miljon människor i stan. Det är konstigt det där med ensamhet, hur den fungerar. Att det kan vara så skönt att vara ensam när man valt det själv och så plågsamt när det inte är ett val. Det är också märkligt att det är så skamfyllt, trots att omkring hälften av alla stockholmare lever i ensamhushåll. Det är som vore det lite suspekt, som om vore man lite misslyckad om man inte hela tiden är tillsammans med någon annan. Kanske var det därför medresenärerna på ön frågade mig vad ”vi” skulle gå för vandring för dagen, trots att jag uppenbart var där på egen hand. Eller är det må hända svårtacklat för omgivningen när man visar sin uppenbara, om än tillfälliga ensamhet helt utan skam, för att man påminner om något som är hotfullt och skrämmande? Nämligen att vi alla innerst inne är ensamma.
Läs mer om synen på ensamhet i vår tid i den här intressanta artikeln  http://www.svd.se/kultur/understrecket/var-tids-radsla-for-ensamhet_377520.svd

Snålblåst och sura mattanter i Sveriges lustgård

Katrineholm - Sveriges Lustgård. Läge för liv & lust
Det är stora ord Katrineholm har i sin slogan nuförtiden (http://www.katrineholm.se/). Lite lätt hybris kan tyckas från en stad som brukar figurera i den absoluta toppen när Sveriges tristaste stad ska utses. Men jag kan inte annat än imponeras av den optimism och framtidstro det utstrålar. Lite som att inte låtit sig knäckas av att man vaknat med trist morgonandedräkt varenda morgon de senaste trettio åren. Att kunna somna gott om kvällen, inte med den dåliga erfarenheten av trettio års förruttnelse i åtanke, utan snarare med den glada förvissningen om att imorgon minsann, imorgon kommer jag dofta nyponros och jasmin. Jadå, det ska bli så härligt så! Där har jag verkligen något att lära av Katrineholm, känner jag. 

Och, jovisst, det är fina omgivningar i Katrineholm. Vacker natur, pampiga slott och herrgårdar i krokarna. Det blev jag just påmind om när jag tillbringade några dagars kanotsemester där. Fantastiskt fint att uppleva Sveriges lustgård på det sättet. Som turist - med rätt att åka därifrån efter avslutad semester. Men det är inte alls så jag minns min barndoms stad. Mina minnen av Katrineholm som stad utspelar sig alla i november. Jag minns grå, kall betong. Snålblåst och sura mattanter. Rätta-in-sig-i-ledet-menatlitet och allmän oginhet. Kanske säger det här mer om mig som person än om staden som sådan. Jag vill inte va dryg. Men är det troligen i allra högsta grad. 08 och allt. Men Katrineholm är en del av mig, av det som blev jag. Det är en plats jag älskar att besöka men ännu mer att lämna. Gång på gång på gång.

"This is the video I made for “Are You Leaving” together with my amazing friend Johannes Ring, I hope you guys like it as much as I do. It was just me and Johannes, we made it on a Saturday night in the town I was brought up in, Katrineholm, there is 21000 lonely souls living there and this is a typical Saturday night. The song is about growing up and then leaving a small town, we hope that we captured this in the video. I love you Katrineholm!"

Citat: Erik Hassle

Att pussas offentligt...

Bild: AZU

...kan tyckas vara en självklarhet för de allra flesta (som har någon att pussa; inte alla förunnat inte att förglömma)
Här i Italien ser vi ofta (heterosexuella) par ligga omslingrade på stranden och pussas. Småhångla.
Det brukar inte min lilla fru och jag göra.
Längre. Inte sen lilltjejen kom till världen. Eller egentligen inte sedan jag var gravid för två somrar sedan. Däremot har vi alltid pussats och hållit varandra i handen när vi känt för det. Överallt.
Men.
Inte här. I Nettuno. Hennes föräldrars hemort.
Bara ibland och varje gång kastar S oroliga blickar över axeln och viskar leendes att "Nu blir vi bergis nedslagna". Jag blir oftast arg när hon gör så. Och vad lär vi lilla E genom att inte våga pussas offentligt?

Jag blir alltså arg. Och vill pussas ännu mer istället för de där fåniga fjuniga mikropussarna som vi knappt hinner känna innan de är över. Då vill jag tungkyssas passionerat och länge.
Manifestera liksom. 
Enda haken är att eftersom jag blir arg tappar jag själva lusten att pussas.

Och ju mer jag funderar på detta ämne desto mera sväller det.

För vem är det egentligen en självklarhet att kunna pussas offentligt?
Och vem i hela världen är det som bestämmer reglerna?

Lesbiska mammor i påvens land

Lilla E tas ganska ofta för pojke här i Italien. Hon har ju ibland blått eller brunt på sig, gudbevars. Ofta kortbyxor. Och en blå barnvagn till råga på allt. Klart man är kille då. Nå. Det kan vi väl leva med. Bara att så vänligt man för dagen orkar, säga: ”bella, sí” när folk kommer fram och säger ”ma che bello!” Reaktionen blir oftast bara ett lite generat ”åh förlåt, men gud vad söt hon är och vilka vackra blå ögon!” eller nåt liknande. Och vem kan klandra dem? Inte lätt att veta.

Däremot är det faktum att denna bella bambina har två mammor lite mer svårsmält. Minst sagt.

När vi var på pizzerian runt hörnet igår fick servitrisen akut struma - i tre steg. Första steget kom när hon fick klart för sig att jag och min fru S är ett par, ett gift par dessutom. Steg två kom då hon fick höra att lilla E är vår gemensamma dotter. Ögonen spärrades upp i storleksordningen Marty Feldman. Hon frågade lite försiktigt om vi adopterat henne och flackade med blicken från sina nu tennisbollsstora ögon. Det var då det sista steget kom. När hon fick höra att det var jag som burit lilla E i min mage och alltså varit gravid och fött henne hade hon inga fler frågor. Och hon glömde stänga munnen.

S tyckte mest att det var roligt. Bisarrt javisst, men hon berättade sen när vi lämnade pizzerian med våra väldoftande pizzakartonger att det faktiskt är en ganska vanlig vanföreställning här i Italien att homosexuella helt enkelt inte kan få barn – eftersom de ju, som alla vet, är sterila.

Det är inte för inte som vi valt att bo i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, Italien

Hejdå fotbolls-EM 2012

Repubblica idag: "Azzurri (de blå=Italien), den stora besvikelsen"

Finns inte så mycket att säga.
Det tyckte inte folket här i Nettuno igår kväll heller.
Ingen fotbollsfest att filma tyvärr.
Visst, jag sa att jag tycker mycket om det spanska laget och att jag höll på båda, men 4-0?
Det var faktiskt lite jobbigt.