Världens ensammaste plats?

Ah, alone at last på Gotska sandön.

Nyligen packade jag min kylväska, shorts och en tjocktröja och tog båten från Nynäshamn till Gotska sandön för en långhelg i mitt eget sällskap. Vandrade, tänkte, låg på stranden i ett vindpinat naturreservat mitt ute i havet och kunde konstatera att jag kände mig mindre ensam där än omgiven av en miljon människor i stan. Det är konstigt det där med ensamhet, hur den fungerar. Att det kan vara så skönt att vara ensam när man valt det själv och så plågsamt när det inte är ett val. Det är också märkligt att det är så skamfyllt, trots att omkring hälften av alla stockholmare lever i ensamhushåll. Det är som vore det lite suspekt, som om vore man lite misslyckad om man inte hela tiden är tillsammans med någon annan. Kanske var det därför medresenärerna på ön frågade mig vad ”vi” skulle gå för vandring för dagen, trots att jag uppenbart var där på egen hand. Eller är det må hända svårtacklat för omgivningen när man visar sin uppenbara, om än tillfälliga ensamhet helt utan skam, för att man påminner om något som är hotfullt och skrämmande? Nämligen att vi alla innerst inne är ensamma.
Läs mer om synen på ensamhet i vår tid i den här intressanta artikeln  http://www.svd.se/kultur/understrecket/var-tids-radsla-for-ensamhet_377520.svd