Lilla E tas ganska ofta för pojke här i Italien. Hon har ju ibland blått eller brunt på sig, gudbevars. Ofta kortbyxor. Och en blå barnvagn till råga på allt. Klart man är kille då. Nå. Det kan vi väl leva med. Bara att så vänligt man för dagen orkar, säga: ”bella, sí” när folk kommer fram och säger ”ma che bello!” Reaktionen blir oftast bara ett lite generat ”åh förlåt, men gud vad söt hon är och vilka vackra blå ögon!” eller nåt liknande. Och vem kan klandra dem? Inte lätt att veta.
Däremot är det faktum att denna bella bambina har två mammor lite mer svårsmält. Minst sagt.
När vi var på pizzerian runt hörnet igår fick servitrisen akut struma - i tre steg. Första steget kom när hon fick klart för sig att jag och min fru S är ett par, ett gift par dessutom. Steg två kom då hon fick höra att lilla E är vår gemensamma dotter. Ögonen spärrades upp i storleksordningen Marty Feldman. Hon frågade lite försiktigt om vi adopterat henne och flackade med blicken från sina nu tennisbollsstora ögon. Det var då det sista steget kom. När hon fick höra att det var jag som burit lilla E i min mage och alltså varit gravid och fött henne hade hon inga fler frågor. Och hon glömde stänga munnen.
S tyckte mest att det var roligt. Bisarrt javisst, men hon berättade sen när vi lämnade pizzerian med våra väldoftande pizzakartonger att det faktiskt är en ganska vanlig vanföreställning här i Italien att homosexuella helt enkelt inte kan få barn – eftersom de ju, som alla vet, är sterila.
Det är inte för inte som vi valt att bo i Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, Italien
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar