En annan ensamhet

Igår var jag nere på stan. Jag satt på en bänk i Kungsan och råkade i samspråk med en äldre kvinna klädd i en tunn vindjacka och med ett par mintgröna skidstavar som gånghjälpmedel. Hon inledde konversationen med "Är du politiker? Jag har lite synpunkter på turistinformationen." När jag efter en stund gjorde en ansats till att resa mig sa hon "Du förstår, jag har det så tomt omkring mig. Alla är döda." Vad svarar man på något sådant? Jag satt förstås kvar.

Och fick veta att hon var 92 år, hade arbetat som yrkesvägledare, hade skrivit brev till en massa politiker om bristerna i äldreomsorgen och fått 22 svar, att hon varit gift med sin första man i 49 år, att de hade en son "som aldrig varit mycket för att umgås med familjen", att hon träffade en ny man vid 76 års ålder som hon kom väldigt bra överens med, men som visade sig ha Tourettes syndrom, vilket hon klarade av men det var tufft på gamla dagar, att hon hittat honom en dag avsvimmad i badkaret, han hade satt på endast varmvatten, skållat sig och svimmat av brännskadorna, att hon skrek rakt ut i telefon, men att de lyckades spåra samtalet, och att sex poliser kom men det var för att de behövde lyfta honom och han var tung, att han hamnade på hemmet och hon hade besökt honom varje dag, att hon låg i arvstvist med särkullsbarnen som hade bestridit testamentet, att hon skrivit bilen på sonen för att de inte skulle ta den ifrån henne, att hon hade en väninna kvar som var klar i huvudet och att de skulle åka på en gruppresa till Härnösand, vilket hon gladde sig åt, att hon skrivit till Karin Mannheimer om bristerna i äldrevården och att denna bett att få använda hennes synpunkter i sitt föredag, att hon skulle gå och se Karin Mannheimers pjäs när den kom till Stadsteatern, att det här med att flytta turistinformationen från Sverigehuset till Vasagatan var trams och det skulle hon skriva om till politikerna när hon kom hem. Jag var väl inte politiker, frågade hon, för då skulle hon säga mig ett och annat. Wow!