Att pussas offentligt...

Bild: AZU

...kan tyckas vara en självklarhet för de allra flesta (som har någon att pussa; inte alla förunnat inte att förglömma)
Här i Italien ser vi ofta (heterosexuella) par ligga omslingrade på stranden och pussas. Småhångla.
Det brukar inte min lilla fru och jag göra.
Längre. Inte sen lilltjejen kom till världen. Eller egentligen inte sedan jag var gravid för två somrar sedan. Däremot har vi alltid pussats och hållit varandra i handen när vi känt för det. Överallt.
Men.
Inte här. I Nettuno. Hennes föräldrars hemort.
Bara ibland och varje gång kastar S oroliga blickar över axeln och viskar leendes att "Nu blir vi bergis nedslagna". Jag blir oftast arg när hon gör så. Och vad lär vi lilla E genom att inte våga pussas offentligt?

Jag blir alltså arg. Och vill pussas ännu mer istället för de där fåniga fjuniga mikropussarna som vi knappt hinner känna innan de är över. Då vill jag tungkyssas passionerat och länge.
Manifestera liksom. 
Enda haken är att eftersom jag blir arg tappar jag själva lusten att pussas.

Och ju mer jag funderar på detta ämne desto mera sväller det.

För vem är det egentligen en självklarhet att kunna pussas offentligt?
Och vem i hela världen är det som bestämmer reglerna?