Vi cyklar genom tiden

Och nu över till något helt annat, som det brukar heta. Jag är tillbaka på bloggen, med en betraktelse från min allra sista semesterdag.

Varje år vid den här tiden får jag ett sug, efter en viss plats, ett visst landskap. Suget tar mig till Tjugby där jag tillbringade mina somrar som barn. I år var min kusin Challe också där och vi gjorde en tidsresa tillsammans.

På oväxlade cyklar med ballongdäck och trähandtag trampar vi fram mellan vidsträckta åkrar där kornet böjer sig sammetslent över vallmo och blåklint. Däckens susande mot asfalten, fartvinden mot brunbrända ben och doften av säd. Vi är åtta, 16, 34 och 40 år. Samtidigt. Vi är starka, vi är vackra och vi är fria.

Stående på cyklarna tar vi oss uppför Ombergs sluttning och sedan barfota genom bokskogen till klipporna vid Ellen Keys Strand. Nakna glider vi ner i Vätterns kalla klara.  Efteråt sitter vi tysta och ser vatten och himmel mötas vid horisonten. Sitter så länge. Tills ett ljummet sommarregn börjar falla.

 Då rullar vi nerför, tillbaka till det där livet som fortsätter att hända och hända.

Första sommarkyssen

Jag befinner mig på långsamhetsdagar på Hannagården i Sorunda. Ett gammalt väckelsekapell från 20-talet som blev Jesusrörelsekollektiv på 70-talet när poeten Ylva Eggehorn och hennes man köpte det.

Nu har jag och min kompis flyttat in i kapellet några dagar för att varva ner. Hinna umgås med varandra, oss själva och den svenska sommaren.

Vi jobbar i trädgården, skördar smultron, lagar gudomliga måltider, promenerar längs böljande fält, spelar tramporgel och pratar med humlor och hästar. Det är också en spännande övning i konsten att vara ensam tillsammans. Att vandra i sin egen sfär tätt bredvid den andres.

Solsken, såpbubblor och glada ungar

Jag gjorde det! Jag vågade agera värdinna för midsommarfest denna oberäkneliga sommar i Herrens år 2012. I ett lånat hus på en höjd vid Mälaren bakade jag ihop en skön mix av gamla och nya vänner. Singlar, par och stjärnfamiljer. Ungar med påtvingade blomsterkransar. Sill, jordgubbar, bad, grillning, öl och fotboll. Hela kittet.   

Som alla vet är en midsommarfestvärdinnas främsta uppgifter att: 

1. se till så solen skiner över var och en av gästerna i exakt rätt ögonblick
2. se till så gästernas socker- och fetthalter håller sig på stadig uppgång dagen igenom 
3. se till så ingen gäst är ledsen eller osams
4. se till så gästerna hela tiden har något intressant eller roligt att prata om
5. förhindra att skador eller tillbud uppkommer
6. förhindra att mordhot utfärdas
7. se till så ungarna har ständig tillgång till Hellokitty-såpbubblor 

Jag fick IG på det mesta. Men måste ändå tillstå att jag och solen hade ett oväntat fint samarbete den här midsommaraftonen. Samt att jag hanterade uppgiften med såpbubblorna exemplariskt. Och det är ändå det viktigaste kan jag tycka. Solsken, såpbubblor och glada ungar!

Midsommaraftonsångest...

Foto: Ystads Allehanda

 ...har jag inte tack och lov eftersom jag 1) befinner mig i Italien där midsommarafton inte firas och 2) numera har familj (och därför inte känner mig stressad över att nödvändigtvis skaffa trevligt sällskap en dag som denna - utan snarare brottas med längtan efter att få vara ensam med mig själv alltsomoftast) Men jag minns hur det kunde vara. Samma sak med nyårsafton. Särskilt i perioder som singel. Minns hur det var att ännu inte ha bestämt sig. Kanske inte ens hunnit bli bjuden någonstans, ve och fasa. Minns den där stressade känslan över att hitta den ultimata festen med de där coola människorna i den där trevliga skärgården med de där obligatoriska supersvenska fantastiska jordgubbarna (som alla måste hävda är så mycket godare än de spanska som man kan få tag i redan i maj) Och sillen. Och nubben. Och allt det där andra. Vädret ska vi inte ens börja prata om. Jag saknar det inte ett enda dugg. Nu ljög jag. Och det här är en ärlig blogg så jag gör det-jag erkänner : Färskpotatisen. De där pyttesmå fina. Dem saknar jag.

Ignorera den svenska sommaren

Visst. Det var ju praktiskt att vi kunde kyla ölen på balkongen för några helger sen när vi hade ”sommarfest” här på våning elva och en halv i Rågsved. Men ändå, ska det verkligen vara så? Ska man behöva gå omkring med vantar och långfillingar i juni? Jag skulle önska att det fanns någon att anmäla det inträffade till. Någon att ställa till svars.  Kanske lite ekonomisk ersättning att utkräva. Jag vill ha pengar för sveda och värk, spruckna försommarnattsdrömmar och naiva grill- och badförhoppningar. Åtminstone tycker jag man kunde ha rätt till ett ansikte att spotta i. Men inte då. Sommaren glider undan som den lömska förrädare hen är. Funderar på att starta någon slags hatkampanj. Det brukar vara en skön och fin lösning på det mesta. Det ger en sådan tillfredsställande smak i munnen. Hör upp, kära sorgesystrar och bröder! Låtom oss våga ignorera sommaren. Ställ in semestern. Låt barnen stanna i skolorna. Gå i polotröja hela  juli och augusti.  Om inte sommaren ger oss det vi har rätt till så tänker inte vi ge något tillbaka. Snålhet skall med snålhet belönas.