Let the Sun shine in...

Universums hjärta fortsätter att pulsera trots att våren dröjer...

Femina.se publicerade genom Ida Gustafsson en artikel den 8 mars (internationella kvinnodagen för er som råkat missa detta viktiga datum) som berättar om en film, som det norska fackförbundet Finansförbundet gjort. Ida presenterar filmen med orden:

"Vad är det dessa barn har förstått som din chef inte fattat?"

Kvinnor Kan. - Visst. Tillräckligt många i alla fall. En del snubbar också.
Förmodligen tillräckligt många. Faktiskt. 

And the war is over if you want it.

Men de som verkligen kan är: Barnen. The kids are alright.

Kolla in det här, så fattar du vad jag menar: 

Lesbiska mammor i påvens land - del 2

I Frankrike godkändes nyligen det lagförslag som ger homosexuella rätt att gifta sig. Detta gav nytt bränsle till frågan här i grannlandet Italien. Och det rasar just nu en häftig debatt kring homosexuellas rättigheter. I synnerhet just kring frågan om giftermål. Paola Concia som är en av de ivrigaste förespråkarna, själv gay och numera också gift med sin (tyska) fru, uttalar sig ofta i frågan. Hon är ledamot för Pd, Partitio Democratico (inte att förväxla med Pdl, som är Berlusconis parti) och en av få öppet homosexuella politiker här i Italien.

För dig som kan italienska: Hitta länkar till färska artiklar i ämnet och mer om Paola Concia här.

Varken hennes eller mitt äktenskap äger laga kraft här i Italien. S erkänns inte som min fru. Och jag inte som hennes. Lilla E, som är vår gemensamma dotter har officiellt bara en förälder. Hade en av oss varit man hade hon självklart haft två. Vårt giftermål skulle på samma sätt äga lika självklar giltighet. Och vi hade inte ens behövt skicka någon ansökan.Vi fick avslag av Commune di Roma på vår ansökan om att registrera vårt äktenskap för två år sedan. Men min underbara lilla fru har kommit på att vi kan pröva att skicka iväg en ny förfrågan till  en annan kommun. Grannkommunen Nettuno, där hennes föräldrar är skrivna (och där vi mestadels är när vi är här). Hon skickade iväg den imorse. Här i Italien är byråkratin helt snurrig och ingenting kan någonsin tas för givet. En regel som gällde igår gäller inte idag. En regel som gäller på en plats gäller inte på en annan.

Och kanske framförallt: en regel som gäller för alla andra gäller inte för Silvio Berlusconi.
Så en vet aldrig ;-)
Håll tummarna.

Att pussas offentligt - del 2

Det händer grejer här.
Dagen efter mitt blogginlägg om att pussas offentligt hände någonting.
När jag tog min lilla fru i handen kändes det inte längre som att få en sladdrig välanvänd diskhandske som svar. Eller som att jag gick bredvid en stelopererad struts med tics - ständigt kikandes åt höger och vänster. Någonting hade hänt. Hon gick helt normalt.
Och det bästa av allt: Nu har hon vid flera tillfällen själv tagit initiativ till hederliga rejäla pussar. Fatta grejen.
Tänk att ett litet blogginlägg kan göra skillnad ändå.
Själv säger hon dock att den riktiga ögonöppnaren var en artikel i Repubblica hon läste några dagar efter mitt blogginlägg.  Det är Pippo Delbono (en hyfsat känd regissör här i Italien) som säger att:

"Det privata är politiskt. Vi måste våga prata om oss själva och öppet deklarera vilka vi är, eller ännu hellre ropa ut det högt och klart ..." (min översättning)

Detta är nu ganska precis just vad jag alltid sagt i våra diskussioner i ämnet.
Men okej, jag kan gärna ge lite cred åt Pippo Delbono. Också.

Du som kan italienska:  Läs hela artikeln här. 

Att pussas offentligt...

Bild: AZU

...kan tyckas vara en självklarhet för de allra flesta (som har någon att pussa; inte alla förunnat inte att förglömma)
Här i Italien ser vi ofta (heterosexuella) par ligga omslingrade på stranden och pussas. Småhångla.
Det brukar inte min lilla fru och jag göra.
Längre. Inte sen lilltjejen kom till världen. Eller egentligen inte sedan jag var gravid för två somrar sedan. Däremot har vi alltid pussats och hållit varandra i handen när vi känt för det. Överallt.
Men.
Inte här. I Nettuno. Hennes föräldrars hemort.
Bara ibland och varje gång kastar S oroliga blickar över axeln och viskar leendes att "Nu blir vi bergis nedslagna". Jag blir oftast arg när hon gör så. Och vad lär vi lilla E genom att inte våga pussas offentligt?

Jag blir alltså arg. Och vill pussas ännu mer istället för de där fåniga fjuniga mikropussarna som vi knappt hinner känna innan de är över. Då vill jag tungkyssas passionerat och länge.
Manifestera liksom. 
Enda haken är att eftersom jag blir arg tappar jag själva lusten att pussas.

Och ju mer jag funderar på detta ämne desto mera sväller det.

För vem är det egentligen en självklarhet att kunna pussas offentligt?
Och vem i hela världen är det som bestämmer reglerna?

Lesbiska mammor i påvens land

Lilla E tas ganska ofta för pojke här i Italien. Hon har ju ibland blått eller brunt på sig, gudbevars. Ofta kortbyxor. Och en blå barnvagn till råga på allt. Klart man är kille då. Nå. Det kan vi väl leva med. Bara att så vänligt man för dagen orkar, säga: ”bella, sí” när folk kommer fram och säger ”ma che bello!” Reaktionen blir oftast bara ett lite generat ”åh förlåt, men gud vad söt hon är och vilka vackra blå ögon!” eller nåt liknande. Och vem kan klandra dem? Inte lätt att veta.

Däremot är det faktum att denna bella bambina har två mammor lite mer svårsmält. Minst sagt.

När vi var på pizzerian runt hörnet igår fick servitrisen akut struma - i tre steg. Första steget kom när hon fick klart för sig att jag och min fru S är ett par, ett gift par dessutom. Steg två kom då hon fick höra att lilla E är vår gemensamma dotter. Ögonen spärrades upp i storleksordningen Marty Feldman. Hon frågade lite försiktigt om vi adopterat henne och flackade med blicken från sina nu tennisbollsstora ögon. Det var då det sista steget kom. När hon fick höra att det var jag som burit lilla E i min mage och alltså varit gravid och fött henne hade hon inga fler frågor. Och hon glömde stänga munnen.

S tyckte mest att det var roligt. Bisarrt javisst, men hon berättade sen när vi lämnade pizzerian med våra väldoftande pizzakartonger att det faktiskt är en ganska vanlig vanföreställning här i Italien att homosexuella helt enkelt inte kan få barn – eftersom de ju, som alla vet, är sterila.

Det är inte för inte som vi valt att bo i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, Italien