Vi cyklar genom tiden

Och nu över till något helt annat, som det brukar heta. Jag är tillbaka på bloggen, med en betraktelse från min allra sista semesterdag.

Varje år vid den här tiden får jag ett sug, efter en viss plats, ett visst landskap. Suget tar mig till Tjugby där jag tillbringade mina somrar som barn. I år var min kusin Challe också där och vi gjorde en tidsresa tillsammans.

På oväxlade cyklar med ballongdäck och trähandtag trampar vi fram mellan vidsträckta åkrar där kornet böjer sig sammetslent över vallmo och blåklint. Däckens susande mot asfalten, fartvinden mot brunbrända ben och doften av säd. Vi är åtta, 16, 34 och 40 år. Samtidigt. Vi är starka, vi är vackra och vi är fria.

Stående på cyklarna tar vi oss uppför Ombergs sluttning och sedan barfota genom bokskogen till klipporna vid Ellen Keys Strand. Nakna glider vi ner i Vätterns kalla klara.  Efteråt sitter vi tysta och ser vatten och himmel mötas vid horisonten. Sitter så länge. Tills ett ljummet sommarregn börjar falla.

 Då rullar vi nerför, tillbaka till det där livet som fortsätter att hända och hända.

Om att ta ett steg och stå kvar

OK, jag är tillbaka. Jag är inte säker på att det är det här som känns mest brännande, men det är något som upptar mina tankar.

Jag dansar tango och när jag dansar tango tänker jag på livet. Eller alltså, inte just när jag dansar, men sedan. Jag tycker nämligen att dans har mycket med livet att göra och med vem man är. Kanske är det som med alla konstnärliga uttryck att ens personlighet kommer fram. Det går inte att gömma sig och det är det som är tjusningen. Man, eller i det här fallet jag, både vill och vill inte bli sedd för den man är, med alla styrkor och alla svagheter.

I livet är jag en person som lider av beslutsångest. Jag tvivlar ofta, vacklar fram och tillbaka, väger för och nackdelar noga mot varandra. Och slutligen tar jag ett steg, åt något håll. Och ibland ångrar jag mig, går tillbaka och vacklar lite till. Det hindrar mig från att komma framåt. Eller, jag kommer ju framåt på något sätt förr eller senare, men det är ett förtvivlat vinglade på vägen.

I dansen är jag en person som har god balans.  En kavaljer har sagt att jag har kanske den säkraste caminatan, eller gången, i stan. Men jag försöker att vara så lätt som möjligt, att förflytta mig så flyktigt som det bara går. Vilket tvärtemot vad man kan tro försvårar för partnern. Om jag har tyngd i mina steg och verkligen går och flyttar min vikt dit jag hamnar, även om det inte var där min partner tänkt sig, då är det bättre än att vara lätt och i luften. När jag provar att vara tung mot marken får jag en helt annan stabilitet. Det känns lite ovant, jag känner mig klumpig, men det är också skönt, lugnare och lättare att hålla balansen.

Så jag tänker att jag vill sluta vara så lätt hela tiden, både i tangon och livet. Ta de steg jag tar och stå för dem. Blir det fel så är jag i alla fall där jag är, på jorden, och inte ständigt någonstans uppe i luften och mittemellan.

I stormens öga intet nytt

När jag läste kriskommunikation på universitetet fick vi lära oss att i en kris ska man informera kontinuerligt, även om det inte finns något nytt att informera om. Det känns lite så med det här inlägget. Jag har inget att berätta, så jag får skriva om det, även om det kanske inte direkt är ett krisläge, utan mer nyhetstorka det handlar om.

Egentligen borde det finnas massor att skriva om. Om hur sommaren har varit, om hur det känns att vara tillbaka på jobbet, om vad som händer på Kulturfestivalen i Stockholm, om den fuktiga värmen i stan, om det tropiska regnet som föll nyss, om beslutsångest, om livskriser, om semester, om var man ska bo egentligen, om Frankrike? Massor av teman, men inget känns riktigt spännande.

Vad är det som känns brännande, viktigt eller bara roligt? Jag vet inte. Får återkomma om det.

Svårt att vara spontan i kalenderns förlovade land

Jag hör ofta svenska kompisar säga "Åh, jag skulle vilja vara mer spontan", för att sedan ha svårt att släppa taget om kalendrarna.  Jag försökte få med mina arbetskamrater på en spontan öl efter jobbet, men fick till svar "Vad kul, jag kan inte imorgon, men gärna nästa vecka". Inser att det var naivt av mig att tro att det skulle gå, att bara göra något så här på en gång, bara för att man känner för det, för att vädret är fint och för att det är sommar i stan. Man måste ju ha framförhållning, en svensk dygd som jag tyvärr inte besitter. Jag kan inte planera eller snarare jag VILL inte planera vad jag kommer att känna för att göra om en vecka, eller ännu värre en månad, eller ett halvår.

Det var en av de saker jag mest tyckte om med livet i Argentina. Där kunde man ringa samma dag till exempel en lördagskväll och fråga ”Gör ni nåt?”, ”Nej” ”Ska vi gå på bio?” ”OK" eller ”Ska vi köpa pizza, kom över till oss, tar ni med något dricka?” och så gjorde de det och så blev de kvar hela natten och spelade gitarr eller kort eller bara snackade och drack mate och så slutade det med att de sov över på soffan eller i en fåtölj eller vad man hade. Så jävla enkelt och opretentiöst och TREVLIGT! Inga kalendrar, inga trerättersmiddagar, ingen inrednings-eller städhets, bara enkelt umgänge.

Och om man hade bokat något med någon, men den dagen man skulle ses var man lite trött och det regnade, då bara ringde man och sa ”Du, det är så blött ute, vi tar det en annan gång, va?” ”OK”och så var det inte mer med det…. Lätt som en plätt och helt utan kalender.

La vita è bella - om ynnest

Det finns ord som jag inte använder särskilt ofta. Näpen är ett sådant, ynnest ett annat. Häromdagen fick jag användning för det senare. Min svägerska tackade mig och mina föräldrar för att vi passat hennes och min brors son några timmar på morgonen. "Det är inget att tacka för, det är en ynnest", svarade jag. Ordet låg lite ovant i munnen och kändes lite högtravande, men det var precis det jag menade. Att det är en gåva och ett privilegium att få umgås med honom, att gå bredvid honom en stund och känna hans mjuka lilla hand i min och se världen med hans ögon, att dela hans upptäckarglädje och förväntan inför en ny dag. En ynnest som gör livet vackert.

Nu finns vi på Facebook också!
Klicka här för att komma direkt dit:

Drutten & Gena

Jag är två

Okej, det är så här. Jag existerar i två plan. På ett plan är jag här och mår bra. Njuter av den söta doften av lindblom och jasmin, av solen över Kocksgatan, av värmen som slår upp från trottoaren en sommardag i stan. Skojar med kollegorna, skrattar och är glad. På ett annat plan ett helt annat landskap. Oceaner av sorg. Gråtunga vattenmassor som sträcker sig så långt man ser. Vågor som slår över karga klippor och som ibland tränger igenom till mitt andra plan. Väller fram. I saltbemängda kaskader, mitt på Kocksgatan.

En annan ensamhet

Igår var jag nere på stan. Jag satt på en bänk i Kungsan och råkade i samspråk med en äldre kvinna klädd i en tunn vindjacka och med ett par mintgröna skidstavar som gånghjälpmedel. Hon inledde konversationen med "Är du politiker? Jag har lite synpunkter på turistinformationen." När jag efter en stund gjorde en ansats till att resa mig sa hon "Du förstår, jag har det så tomt omkring mig. Alla är döda." Vad svarar man på något sådant? Jag satt förstås kvar.

Och fick veta att hon var 92 år, hade arbetat som yrkesvägledare, hade skrivit brev till en massa politiker om bristerna i äldreomsorgen och fått 22 svar, att hon varit gift med sin första man i 49 år, att de hade en son "som aldrig varit mycket för att umgås med familjen", att hon träffade en ny man vid 76 års ålder som hon kom väldigt bra överens med, men som visade sig ha Tourettes syndrom, vilket hon klarade av men det var tufft på gamla dagar, att hon hittat honom en dag avsvimmad i badkaret, han hade satt på endast varmvatten, skållat sig och svimmat av brännskadorna, att hon skrek rakt ut i telefon, men att de lyckades spåra samtalet, och att sex poliser kom men det var för att de behövde lyfta honom och han var tung, att han hamnade på hemmet och hon hade besökt honom varje dag, att hon låg i arvstvist med särkullsbarnen som hade bestridit testamentet, att hon skrivit bilen på sonen för att de inte skulle ta den ifrån henne, att hon hade en väninna kvar som var klar i huvudet och att de skulle åka på en gruppresa till Härnösand, vilket hon gladde sig åt, att hon skrivit till Karin Mannheimer om bristerna i äldrevården och att denna bett att få använda hennes synpunkter i sitt föredag, att hon skulle gå och se Karin Mannheimers pjäs när den kom till Stadsteatern, att det här med att flytta turistinformationen från Sverigehuset till Vasagatan var trams och det skulle hon skriva om till politikerna när hon kom hem. Jag var väl inte politiker, frågade hon, för då skulle hon säga mig ett och annat. Wow! 

Världens ensammaste plats?

Ah, alone at last på Gotska sandön.

Nyligen packade jag min kylväska, shorts och en tjocktröja och tog båten från Nynäshamn till Gotska sandön för en långhelg i mitt eget sällskap. Vandrade, tänkte, låg på stranden i ett vindpinat naturreservat mitt ute i havet och kunde konstatera att jag kände mig mindre ensam där än omgiven av en miljon människor i stan. Det är konstigt det där med ensamhet, hur den fungerar. Att det kan vara så skönt att vara ensam när man valt det själv och så plågsamt när det inte är ett val. Det är också märkligt att det är så skamfyllt, trots att omkring hälften av alla stockholmare lever i ensamhushåll. Det är som vore det lite suspekt, som om vore man lite misslyckad om man inte hela tiden är tillsammans med någon annan. Kanske var det därför medresenärerna på ön frågade mig vad ”vi” skulle gå för vandring för dagen, trots att jag uppenbart var där på egen hand. Eller är det må hända svårtacklat för omgivningen när man visar sin uppenbara, om än tillfälliga ensamhet helt utan skam, för att man påminner om något som är hotfullt och skrämmande? Nämligen att vi alla innerst inne är ensamma.
Läs mer om synen på ensamhet i vår tid i den här intressanta artikeln  http://www.svd.se/kultur/understrecket/var-tids-radsla-for-ensamhet_377520.svd

Hårdkokt på Hundörat

Foto: Anna-Lena Byström

På väg hem från lunchen stannar jag till i bokhandeln Hundörat på Östgötagatan. I den minimala affären en doft att svett och gamla böcker, i högtalarna jazz. I en låda hittar jag Fantomerna av Klas Österberg och en deckare av Dashiell Hammett. Baksidestexten på den senare lyder ”Retirement suited Nick just fine. He had pretty wife called Nora, a Schnauzer called Asta and a taste for good Scotch”. Mer hårdkokt än så kan det inte bli. Betalar trettio kronor för båda.  

Jag är en Ironman, nästan...

Den uppmärksamme kunde idag se mig göra en mini-Ironman på Reimersholme. Först vinglade jag fundersamt på min cykel längs vattnet medan jag kände efter om jag orkade springa. Sedan joggade jag i sakta mak runt ön, en sträcka på cirka 1 km och därefter paddlade jag kajak. Man kan säga att jag satsar på variation snarare än uthållighet, när jag tränar.

Sommarfesten på jobbet var magisk. Två kollegor sjöng sårbart, modigt, vackert. En annan kollega läste en dikt om att komma till Sverige och om att lämna sitt hemland. Sedan dansade vi så att svetten flödade och vi lyfte från dansgolvet. Fina härliga kollegor som tar plats, lever och uttrycker sig. Jag är så tacksam.

The time is now