Fotbollsbrudar över hela världen, vad jag älskar er!

Marta i högform. Foto: calciofemminile.web

Den här sommaren stannar vi hemma i Sverige. Första gången på tre år tror jag. 

Annars är det alltid södra Italien som gäller.

Stranden är så mycket större och har så mycket lenare sand.

Havet så mycket saltare. Och blåare.

Glassen så obeskrivligt mycket godare. Liksom kaffet. Och faktiskt allt vi stoppar i oss.

Klimatet så mycket... Ja ni vet. Det kanske räcker så. 

Men. Det finns ett men.

Jag är faktiskt glad att vi stannat i år. Det trodde jag inte.

Orsaken är ett nytillskott i familjen. För liten för flyget och värmen i juli tänkte vi. 

Varför är jag glad då? Solen skiner och vi kan grilla nästan varje kväll, visst. Helt okej.

Men det stora är ju att: Vi kan följa EM. 

Det hade vi INTE kunnat göra i Italien. 

Och jag har sagt det förr. Jag vet. Men vissa saker måste upprepas. Igen och igen. 

Alltså: I Italien är det svårt för en tjej som vill lira boll att få samma chans att utvecklas som hon hade fått om hon fötts med snopp istället för snippa. 

Precis som här. Och även här fälls visserligen elaka kommentarer om brudar som lirar boll. Men här i Sverige går det ändå framåt och vi bryr oss inte ens om att kommentera små fjantar som försöker sprida elakheter. Vita kränkta män som behöver nåt att klaga på eftersom deras liv kanske inte blev som de velat och de förmår uppenbarligen inte göra något åt det. Så då måste det ju vara brudarnas fel. Eller invandrarnas. Eller bögarnas. Oups. Jag kommenterade visst. Nå. Mer uppmärksamhet än så får de inte av mig, de kränkta. Tillbaks till spåret: Att brudarna som vill lira boll i Italien har en så mycket längre väg att gå. 

Vi snackar Italien. Fotbollens Mecka. 

Matcherna visas inte ens på tv där. Det skrivs inga artiklar. Möjligen kan det bli en liten liten notis i marginalen. Men en får liksom leta. 

Hade det varit EM i herrfotboll vet vi hur det hade sett ut. 

Känn på det en stund. 

Skillnaden.

Min svärfar (italienare för er som inte vet) är ett stort fotbollsfan och han kände inte ens till att det var EM. 

Min mamma (totalt ointresserad av allt vad sport heter för er som inte vet) satt och kollade på matchen på bästa sändningstid i går. Tillsammans med sin lika ointresserade make. Och hon lät faktiskt engagerad när hon ringde mig efter matchen. På riktigt. 

Det säger allt tycker jag.

Om den där skillnaden.

Det italienska damlandslagets förbundskapten Cabrini har också en del att säga om läget för damfotbollen i Italien.

 Så här låter det. (Klicka här för att höra)

Kalla fötter för Italien...

Sjögran och L8 efter mål mot Italien. ©AFP/Getty Images

...och då skickar Cabrini in både Panico och Gabbiadini. När det står 3-0 till Sverige. Mah. Perché non dall'inizio? Nåväl. Lite farligare lär det ju bli, men frågan är om det inte var lite sent påtänkt. Pia höll med om att ta ut Kosse tack och lov. Och så in med Sjögran istället. Kul. Och utdelning direkt. Härligt Sverige. Måste ju berömma Öqvist ändå som trots allt fick till 3-0 målet. Hon fick just till en hörna nu oxå...
Och nu blir det kvittering för Italien.
Ecco. Fatto. Tre a uno.
Och till och med min mamma har tittat fick jag just veta. Hon ringde nyss. För att snacka fotboll.
Sicken grej.

Ci siete Italia?

Fischer får en puss efter mål mot Finland. Ska det bli lika sköna bilder ikväll?
©AFP/Getty Images

Man skulle kunna tro att detta är en fotbollsblogg.
Typ att Drutten är målvakt och Gena forward.
Eller kanske ytterback och mittfältare.
Håller boll.
Lägger upp en cross.
Saftar in den i krysset.
Alla jublar. Drutten slår en volt och gör high five med Gena.
Men nej. Detta är faktiskt inte en fotbollsblogg.
Även om Drutten och Gena älskar fotboll.
Och är det både brudar och boll i ett större mästerskap så är Drutten & Gena garanterat där.
På bästa plats på läktaren.
Nu sitter de på tåget mellan Göteborg och Halmstad och snackar upplägg.
Kommer Kosse att spela eller inte?
Drutten tycker det är bra om hon får vila upp sig till kvarten på söndag.
Gena som känner Kosse och vet att hon har mycket spring i benen och behöver sitt flow tycker att hon ska ut och lira ikväll. Åtminstone en halvlek.
Kanske hon ska in först i andra.
Men vem ska spela istället? Jakobssson lär det ju inte bli. Hon är också skadad. Det snackas om Olivia Scough. Okej. Why not? Eller kanske Jenny Hjolman?
Ser oxå ut som att Lisa Dahlkvist får va med från start. Underbart i så fall.
Och så var det backlinjen. Utöver de givna Rohlin, Fischer och Thunebro så kan det alltså bli antingen Jessica Samuelsson eller Lina Nilsson. Drutten håller på Nilsson och Gena på Samuelsson.
Svåra frågor.
Italienskorna är bättre än väntat. Camporese tillsammans med Gabbiadini och Panico kan bli farliga.
Drutten darrar lite när hon tänker på det faktiskt.
Panico. Bara namnet.
Hammarström lär få att göra om inte Rohlin och Thunis håller undan.
Tillsammans med Fischer och vem det nu blir på högerkanten.
Ikväll får vi veta om dom klarar det.
A presto!

Ps: a propos kvinnor och fotboll, Kolla in den här sköna artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/monicagunne/article17140149.ab

I stormens öga intet nytt

När jag läste kriskommunikation på universitetet fick vi lära oss att i en kris ska man informera kontinuerligt, även om det inte finns något nytt att informera om. Det känns lite så med det här inlägget. Jag har inget att berätta, så jag får skriva om det, även om det kanske inte direkt är ett krisläge, utan mer nyhetstorka det handlar om.

Egentligen borde det finnas massor att skriva om. Om hur sommaren har varit, om hur det känns att vara tillbaka på jobbet, om vad som händer på Kulturfestivalen i Stockholm, om den fuktiga värmen i stan, om det tropiska regnet som föll nyss, om beslutsångest, om livskriser, om semester, om var man ska bo egentligen, om Frankrike? Massor av teman, men inget känns riktigt spännande.

Vad är det som känns brännande, viktigt eller bara roligt? Jag vet inte. Får återkomma om det.

Tack Ane!

Foto: Annika Berglund

Stockholm Music & Arts. Vi valde. Mellan fredag och lördag. Den eller den. Men å ena sidan. Och å andra. Ane är ju fin. Men Patti då? Och Laleh är ju alltid bra. Men Antony är ju underbar. Innan vi hade bestämt oss tog fredagsbiljetterna slut. Så det blev lördag. Och Patti såg vi ju sen i Rom på Auditorium. Fantastiskt. Visst. 

Men Ane nu i lördags var magisk. Jag glidflög non-stop i över en timme. 

Tack.

Känns helt okej att vara hemma igen. 

Svårt att vara spontan i kalenderns förlovade land

Jag hör ofta svenska kompisar säga "Åh, jag skulle vilja vara mer spontan", för att sedan ha svårt att släppa taget om kalendrarna.  Jag försökte få med mina arbetskamrater på en spontan öl efter jobbet, men fick till svar "Vad kul, jag kan inte imorgon, men gärna nästa vecka". Inser att det var naivt av mig att tro att det skulle gå, att bara göra något så här på en gång, bara för att man känner för det, för att vädret är fint och för att det är sommar i stan. Man måste ju ha framförhållning, en svensk dygd som jag tyvärr inte besitter. Jag kan inte planera eller snarare jag VILL inte planera vad jag kommer att känna för att göra om en vecka, eller ännu värre en månad, eller ett halvår.

Det var en av de saker jag mest tyckte om med livet i Argentina. Där kunde man ringa samma dag till exempel en lördagskväll och fråga ”Gör ni nåt?”, ”Nej” ”Ska vi gå på bio?” ”OK" eller ”Ska vi köpa pizza, kom över till oss, tar ni med något dricka?” och så gjorde de det och så blev de kvar hela natten och spelade gitarr eller kort eller bara snackade och drack mate och så slutade det med att de sov över på soffan eller i en fåtölj eller vad man hade. Så jävla enkelt och opretentiöst och TREVLIGT! Inga kalendrar, inga trerättersmiddagar, ingen inrednings-eller städhets, bara enkelt umgänge.

Och om man hade bokat något med någon, men den dagen man skulle ses var man lite trött och det regnade, då bara ringde man och sa ”Du, det är så blött ute, vi tar det en annan gång, va?” ”OK”och så var det inte mer med det…. Lätt som en plätt och helt utan kalender.

Att ha snippa, inte snopp - del 2

OS, London 2012, idag vid lunchtid. Sverige - Japan (0-0).

Nu har vi bara en vecka kvar här. Igår var jag lite ledsen för det. Att vi ska åka hem så snart. Vill inte alls. Vill ju bo här. Men sen när jag tänker efter kommer jag ihåg varför vi valt att bo i Sverige. Det finns rätt många skäl. Ett eller två har jag redan bloggat om här.Ytterligare ett är att Sverige har ett fotbollslag med i OS och att det går att följa matcherna på tv. Vi hinner hem lagom till semifinalen. Så det känns helt okej. Och det känns helt okej att bo i ett land där det finns lite schyssta förebilder för lilla E. Inom annat än mode, skönhet och kändisskap. Också.

Lesbiska mammor i påvens land

Lilla E tas ganska ofta för pojke här i Italien. Hon har ju ibland blått eller brunt på sig, gudbevars. Ofta kortbyxor. Och en blå barnvagn till råga på allt. Klart man är kille då. Nå. Det kan vi väl leva med. Bara att så vänligt man för dagen orkar, säga: ”bella, sí” när folk kommer fram och säger ”ma che bello!” Reaktionen blir oftast bara ett lite generat ”åh förlåt, men gud vad söt hon är och vilka vackra blå ögon!” eller nåt liknande. Och vem kan klandra dem? Inte lätt att veta.

Däremot är det faktum att denna bella bambina har två mammor lite mer svårsmält. Minst sagt.

När vi var på pizzerian runt hörnet igår fick servitrisen akut struma - i tre steg. Första steget kom när hon fick klart för sig att jag och min fru S är ett par, ett gift par dessutom. Steg två kom då hon fick höra att lilla E är vår gemensamma dotter. Ögonen spärrades upp i storleksordningen Marty Feldman. Hon frågade lite försiktigt om vi adopterat henne och flackade med blicken från sina nu tennisbollsstora ögon. Det var då det sista steget kom. När hon fick höra att det var jag som burit lilla E i min mage och alltså varit gravid och fött henne hade hon inga fler frågor. Och hon glömde stänga munnen.

S tyckte mest att det var roligt. Bisarrt javisst, men hon berättade sen när vi lämnade pizzerian med våra väldoftande pizzakartonger att det faktiskt är en ganska vanlig vanföreställning här i Italien att homosexuella helt enkelt inte kan få barn – eftersom de ju, som alla vet, är sterila.

Det är inte för inte som vi valt att bo i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, Italien

Inget att förlora...

...det är då Sverige vinner. Snacka om psykologi. Jantelag. Nerver. Själv såg jag bara första målet i direktsändning. Sen bar det iväg ut i den italienska försommarkvällen för att fira att det idag var 5 år sen min blivande fru och jag träffades första gången. Lyx att vara bara vi. Lyx att vara här. Kunna ignorera den svenska så kalla(de)  sommaren. Och lyx att ha i nonni (italienska morfar o mormor) här som kunde vaka över lilla tjejen som bara sov och sov medan vi var ute och galejade. Kom hem lagom till sena sändningen då jag lyckades fånga denna tekniskt mediokra men ändå sköna bild på det för Sverige värdiga slutresultatet i fotbolls-EM 2012. Slutet gott allting gott.