Du har det. Inom dig.

Foto: Breath of Optimism



That which you are seeking
is not outside.
It's inside.

The love, nourishment, recognition and permission to be you.

Needs to be given by you, to you.

That which you are seeking
is not outside.
It's inside.

Your gift lies there waiting for you
if you only be still, for a moment, and listen.

Bloggen behövde lite näring nu igen kände jag och lånar den här gången, precis som en gång tidigare, min vän Helen Larssons ord.

Helen håller precis som jag på med yoga, som för mig är ett väldigt bra sätt att hitta det där som finns inuti. Ibland är det ju inte så lätt att känna för att det är så mycket runt omkring som distraherar hela tiden. Om yoga inte är din grej, låna bara tre små grejer från den:

1. Sätt eller lägg dig bekvämt på en ostörd plats.

2. Slut ögonen. 

3. Andas lugnt och djupt (och bara känn dig själv).

Jag tycker mig för övrigt se tecken på små små förändringar mot behov av en större andlighet i vår värld.

Detta med andlighet tror jag är fundamentalt för all läkning. Den enskilda människans såväl som mänsklighetens och jordens. Om du inte tror på Gud kanske du tror på vetenskapen. Och då tror du kanske på att det finns energi. Det du kallar energi och livskraft, kanske jag kallar Gud eller Universum. Oavsett hur vi benämner vår värld och funderar kring dess uppkomst och fortlevnad är dessa två företeelser (”Gud” respektive ”vetenskapen”) intimt sammanflätande. 

Tidigare försökte vi komma underfund med huruvida det är arvet eller miljön som styr hur vi utvecklas, men numera vet vi att det är en ständig växelverkan mellan dessa båda. Det ena påverkar det andra och vice versa. Vi vet att hjärnan är plastisk och att nya nervbanor kan skapas (precis som gamla kan försvagas och försvinna). Precis så tror jag att är det med Gud / Universum och vetenskapen också. Eller okej: "energin" och vetenskapen om det känns bättre för dig än begreppet Gud (full respekt för det i så fall). Det är inte antingen eller. Det är både och.
Och du har det inom dig.

Let the Sun shine in...

Universums hjärta fortsätter att pulsera trots att våren dröjer...

Femina.se publicerade genom Ida Gustafsson en artikel den 8 mars (internationella kvinnodagen för er som råkat missa detta viktiga datum) som berättar om en film, som det norska fackförbundet Finansförbundet gjort. Ida presenterar filmen med orden:

"Vad är det dessa barn har förstått som din chef inte fattat?"

Kvinnor Kan. - Visst. Tillräckligt många i alla fall. En del snubbar också.
Förmodligen tillräckligt många. Faktiskt. 

And the war is over if you want it.

Men de som verkligen kan är: Barnen. The kids are alright.

Kolla in det här, så fattar du vad jag menar: 

När du känner att du fastnat...

När du känner att du fastnat med något problem i livet och söker förändring:

Fråga dig då inte så mycket vad problemet är. Då trasslar du lätt bara in dig än mer.
Hjärnan börjar nämligen lätt loopa och det är stor risk att det blir mer av samma samma.
(Nästan alla människor gör det, så klandra dig inte om det  händer)

Fråga dig istället:

- Vad är det jag vill? 
(Faktum är att förvånansvärt få människor verkligen ställer sig den frågan på allvar)

Och nu en viktig pryl att  komma ihåg när du försöker svara på den frågan:

Formulera dig alltid positivt!

 (Då har din hjärna lättare att förstå och samarbeta för att skapa förändring, eftersom den inte riktigt kopplar negationer och det lilla ordet "inte" misstolkas därför)

 Ledarskapscoachen B. Clapham jämför med en sökmotor och skriver:

"Om du går in på en sökmotor och skriver 'Jag vill ha semester i Toscana' så får du 1000-tals träffar med underbara semestertips i Toscana. (- - -) Gissa vad som händer om du istället skriver 'Jag vill inte ha semester i Toscana'? Sökmotorn kommer att ge dig 1000-tals träffar med underbara semestertips i Toscana. (- - -) Det är fascinerande att vår hjärna arbetar på precis samma sätt. (- - -) Istället för att tänka 'Jag vill inte känna mig panikslagen när jag talar inför en grupp' - vilket tolkas av hjärnan som 'Jag vill känna mig panikslagen när jag talar inför en grupp' (- - -) så tänk: 'Jag vill känna mig tryggare med att tala inför en grupp" (min fria översättning)

När du hittat svaret på denna angelägna fråga (låt det gärna ta lite tid) är det dags för fråga nummer två:

-  Vad kommer att vara annorlunda när jag kan/har detta?

För att stämma av att du är inne på rätt spår liksom och känna efter vad det skulle betyda för dig att ha eller kunna just detta. Ju mer konkret du kan formulera dig desto bättre. Du kommer att lyckas lösa ditt problem. Vad det än må vara.


Och kära medmänniska, kom för all del ihåg detta:

"There should be no boundaries to human endeavor.  We are all different. However bad life may seem, there is always something you can do, and succeed at. While there's life, there is hope."                                

Stephen Hawking

Vila i frid.

Älskade neuroner.

Delar med mig av min vän Helen Larssons ord.

För att hon har så rätt.

Helt
enkelt.

Foto: ihomefitness.com

Do you jump high
at the slightest sound

Do you feel like you should be able to relax
but you can’t

Do you beat yourself up
because of how you feel

It’s ok
It’s not you
It’s your nervous system
Your brain

What once was a saviour
is now a problem

What once helped you endure
heart-breaking circumstances
is now a saboteur

Sweet soul,
have patience
It can be reversed
It takes time
but it’s possible

Give yourself experiences
of safety
softness
security
joy
playfulness
ease
communion

The brain
The nervous system
can be rewired

With time
And much love
and care

Lyssna

Detalj ur konstverket "Avtryck " av Eva Ziggy Berglund vid Hornstull. 
Foto: Lo Tamborini

Kärlekens kraft

att lyssna
på varandra

att upptäcka
att du är den andre
att vi alla är
här

tillsammans

för att göra världen lite bättre.

Om att ta ett steg och stå kvar

OK, jag är tillbaka. Jag är inte säker på att det är det här som känns mest brännande, men det är något som upptar mina tankar.

Jag dansar tango och när jag dansar tango tänker jag på livet. Eller alltså, inte just när jag dansar, men sedan. Jag tycker nämligen att dans har mycket med livet att göra och med vem man är. Kanske är det som med alla konstnärliga uttryck att ens personlighet kommer fram. Det går inte att gömma sig och det är det som är tjusningen. Man, eller i det här fallet jag, både vill och vill inte bli sedd för den man är, med alla styrkor och alla svagheter.

I livet är jag en person som lider av beslutsångest. Jag tvivlar ofta, vacklar fram och tillbaka, väger för och nackdelar noga mot varandra. Och slutligen tar jag ett steg, åt något håll. Och ibland ångrar jag mig, går tillbaka och vacklar lite till. Det hindrar mig från att komma framåt. Eller, jag kommer ju framåt på något sätt förr eller senare, men det är ett förtvivlat vinglade på vägen.

I dansen är jag en person som har god balans.  En kavaljer har sagt att jag har kanske den säkraste caminatan, eller gången, i stan. Men jag försöker att vara så lätt som möjligt, att förflytta mig så flyktigt som det bara går. Vilket tvärtemot vad man kan tro försvårar för partnern. Om jag har tyngd i mina steg och verkligen går och flyttar min vikt dit jag hamnar, även om det inte var där min partner tänkt sig, då är det bättre än att vara lätt och i luften. När jag provar att vara tung mot marken får jag en helt annan stabilitet. Det känns lite ovant, jag känner mig klumpig, men det är också skönt, lugnare och lättare att hålla balansen.

Så jag tänker att jag vill sluta vara så lätt hela tiden, både i tangon och livet. Ta de steg jag tar och stå för dem. Blir det fel så är jag i alla fall där jag är, på jorden, och inte ständigt någonstans uppe i luften och mittemellan.

I stormens öga intet nytt

När jag läste kriskommunikation på universitetet fick vi lära oss att i en kris ska man informera kontinuerligt, även om det inte finns något nytt att informera om. Det känns lite så med det här inlägget. Jag har inget att berätta, så jag får skriva om det, även om det kanske inte direkt är ett krisläge, utan mer nyhetstorka det handlar om.

Egentligen borde det finnas massor att skriva om. Om hur sommaren har varit, om hur det känns att vara tillbaka på jobbet, om vad som händer på Kulturfestivalen i Stockholm, om den fuktiga värmen i stan, om det tropiska regnet som föll nyss, om beslutsångest, om livskriser, om semester, om var man ska bo egentligen, om Frankrike? Massor av teman, men inget känns riktigt spännande.

Vad är det som känns brännande, viktigt eller bara roligt? Jag vet inte. Får återkomma om det.

Tack Ane!

Foto: Annika Berglund

Stockholm Music & Arts. Vi valde. Mellan fredag och lördag. Den eller den. Men å ena sidan. Och å andra. Ane är ju fin. Men Patti då? Och Laleh är ju alltid bra. Men Antony är ju underbar. Innan vi hade bestämt oss tog fredagsbiljetterna slut. Så det blev lördag. Och Patti såg vi ju sen i Rom på Auditorium. Fantastiskt. Visst. 

Men Ane nu i lördags var magisk. Jag glidflög non-stop i över en timme. 

Tack.

Känns helt okej att vara hemma igen. 

Svårt att vara spontan i kalenderns förlovade land

Jag hör ofta svenska kompisar säga "Åh, jag skulle vilja vara mer spontan", för att sedan ha svårt att släppa taget om kalendrarna.  Jag försökte få med mina arbetskamrater på en spontan öl efter jobbet, men fick till svar "Vad kul, jag kan inte imorgon, men gärna nästa vecka". Inser att det var naivt av mig att tro att det skulle gå, att bara göra något så här på en gång, bara för att man känner för det, för att vädret är fint och för att det är sommar i stan. Man måste ju ha framförhållning, en svensk dygd som jag tyvärr inte besitter. Jag kan inte planera eller snarare jag VILL inte planera vad jag kommer att känna för att göra om en vecka, eller ännu värre en månad, eller ett halvår.

Det var en av de saker jag mest tyckte om med livet i Argentina. Där kunde man ringa samma dag till exempel en lördagskväll och fråga ”Gör ni nåt?”, ”Nej” ”Ska vi gå på bio?” ”OK" eller ”Ska vi köpa pizza, kom över till oss, tar ni med något dricka?” och så gjorde de det och så blev de kvar hela natten och spelade gitarr eller kort eller bara snackade och drack mate och så slutade det med att de sov över på soffan eller i en fåtölj eller vad man hade. Så jävla enkelt och opretentiöst och TREVLIGT! Inga kalendrar, inga trerättersmiddagar, ingen inrednings-eller städhets, bara enkelt umgänge.

Och om man hade bokat något med någon, men den dagen man skulle ses var man lite trött och det regnade, då bara ringde man och sa ”Du, det är så blött ute, vi tar det en annan gång, va?” ”OK”och så var det inte mer med det…. Lätt som en plätt och helt utan kalender.

La vita è bella - om ynnest

Det finns ord som jag inte använder särskilt ofta. Näpen är ett sådant, ynnest ett annat. Häromdagen fick jag användning för det senare. Min svägerska tackade mig och mina föräldrar för att vi passat hennes och min brors son några timmar på morgonen. "Det är inget att tacka för, det är en ynnest", svarade jag. Ordet låg lite ovant i munnen och kändes lite högtravande, men det var precis det jag menade. Att det är en gåva och ett privilegium att få umgås med honom, att gå bredvid honom en stund och känna hans mjuka lilla hand i min och se världen med hans ögon, att dela hans upptäckarglädje och förväntan inför en ny dag. En ynnest som gör livet vackert.

Jag är två

Okej, det är så här. Jag existerar i två plan. På ett plan är jag här och mår bra. Njuter av den söta doften av lindblom och jasmin, av solen över Kocksgatan, av värmen som slår upp från trottoaren en sommardag i stan. Skojar med kollegorna, skrattar och är glad. På ett annat plan ett helt annat landskap. Oceaner av sorg. Gråtunga vattenmassor som sträcker sig så långt man ser. Vågor som slår över karga klippor och som ibland tränger igenom till mitt andra plan. Väller fram. I saltbemängda kaskader, mitt på Kocksgatan.

Att pussas offentligt - del 2

Det händer grejer här.
Dagen efter mitt blogginlägg om att pussas offentligt hände någonting.
När jag tog min lilla fru i handen kändes det inte längre som att få en sladdrig välanvänd diskhandske som svar. Eller som att jag gick bredvid en stelopererad struts med tics - ständigt kikandes åt höger och vänster. Någonting hade hänt. Hon gick helt normalt.
Och det bästa av allt: Nu har hon vid flera tillfällen själv tagit initiativ till hederliga rejäla pussar. Fatta grejen.
Tänk att ett litet blogginlägg kan göra skillnad ändå.
Själv säger hon dock att den riktiga ögonöppnaren var en artikel i Repubblica hon läste några dagar efter mitt blogginlägg.  Det är Pippo Delbono (en hyfsat känd regissör här i Italien) som säger att:

"Det privata är politiskt. Vi måste våga prata om oss själva och öppet deklarera vilka vi är, eller ännu hellre ropa ut det högt och klart ..." (min översättning)

Detta är nu ganska precis just vad jag alltid sagt i våra diskussioner i ämnet.
Men okej, jag kan gärna ge lite cred åt Pippo Delbono. Också.

Du som kan italienska:  Läs hela artikeln här. 

Första sommarkyssen

Jag befinner mig på långsamhetsdagar på Hannagården i Sorunda. Ett gammalt väckelsekapell från 20-talet som blev Jesusrörelsekollektiv på 70-talet när poeten Ylva Eggehorn och hennes man köpte det.

Nu har jag och min kompis flyttat in i kapellet några dagar för att varva ner. Hinna umgås med varandra, oss själva och den svenska sommaren.

Vi jobbar i trädgården, skördar smultron, lagar gudomliga måltider, promenerar längs böljande fält, spelar tramporgel och pratar med humlor och hästar. Det är också en spännande övning i konsten att vara ensam tillsammans. Att vandra i sin egen sfär tätt bredvid den andres.

Snålblåst och sura mattanter i Sveriges lustgård

Katrineholm - Sveriges Lustgård. Läge för liv & lust
Det är stora ord Katrineholm har i sin slogan nuförtiden (http://www.katrineholm.se/). Lite lätt hybris kan tyckas från en stad som brukar figurera i den absoluta toppen när Sveriges tristaste stad ska utses. Men jag kan inte annat än imponeras av den optimism och framtidstro det utstrålar. Lite som att inte låtit sig knäckas av att man vaknat med trist morgonandedräkt varenda morgon de senaste trettio åren. Att kunna somna gott om kvällen, inte med den dåliga erfarenheten av trettio års förruttnelse i åtanke, utan snarare med den glada förvissningen om att imorgon minsann, imorgon kommer jag dofta nyponros och jasmin. Jadå, det ska bli så härligt så! Där har jag verkligen något att lära av Katrineholm, känner jag. 

Och, jovisst, det är fina omgivningar i Katrineholm. Vacker natur, pampiga slott och herrgårdar i krokarna. Det blev jag just påmind om när jag tillbringade några dagars kanotsemester där. Fantastiskt fint att uppleva Sveriges lustgård på det sättet. Som turist - med rätt att åka därifrån efter avslutad semester. Men det är inte alls så jag minns min barndoms stad. Mina minnen av Katrineholm som stad utspelar sig alla i november. Jag minns grå, kall betong. Snålblåst och sura mattanter. Rätta-in-sig-i-ledet-menatlitet och allmän oginhet. Kanske säger det här mer om mig som person än om staden som sådan. Jag vill inte va dryg. Men är det troligen i allra högsta grad. 08 och allt. Men Katrineholm är en del av mig, av det som blev jag. Det är en plats jag älskar att besöka men ännu mer att lämna. Gång på gång på gång.

"This is the video I made for “Are You Leaving” together with my amazing friend Johannes Ring, I hope you guys like it as much as I do. It was just me and Johannes, we made it on a Saturday night in the town I was brought up in, Katrineholm, there is 21000 lonely souls living there and this is a typical Saturday night. The song is about growing up and then leaving a small town, we hope that we captured this in the video. I love you Katrineholm!"

Citat: Erik Hassle

Att pussas offentligt...

Bild: AZU

...kan tyckas vara en självklarhet för de allra flesta (som har någon att pussa; inte alla förunnat inte att förglömma)
Här i Italien ser vi ofta (heterosexuella) par ligga omslingrade på stranden och pussas. Småhångla.
Det brukar inte min lilla fru och jag göra.
Längre. Inte sen lilltjejen kom till världen. Eller egentligen inte sedan jag var gravid för två somrar sedan. Däremot har vi alltid pussats och hållit varandra i handen när vi känt för det. Överallt.
Men.
Inte här. I Nettuno. Hennes föräldrars hemort.
Bara ibland och varje gång kastar S oroliga blickar över axeln och viskar leendes att "Nu blir vi bergis nedslagna". Jag blir oftast arg när hon gör så. Och vad lär vi lilla E genom att inte våga pussas offentligt?

Jag blir alltså arg. Och vill pussas ännu mer istället för de där fåniga fjuniga mikropussarna som vi knappt hinner känna innan de är över. Då vill jag tungkyssas passionerat och länge.
Manifestera liksom. 
Enda haken är att eftersom jag blir arg tappar jag själva lusten att pussas.

Och ju mer jag funderar på detta ämne desto mera sväller det.

För vem är det egentligen en självklarhet att kunna pussas offentligt?
Och vem i hela världen är det som bestämmer reglerna?

Lyckan i att ärligen nekas en kram

Sista arbetsdagen innan semestern avklarad. Barn och föräldrar vet minsann hur dom ska manipulera en sliten fröken Pedagog att låta bli att slänga in den där avskedsansökan. Choklad och åter choklad. Toppat med multipla sommarkramar av grusiga, knubbiga småbarnsarmar.

En av dessa underbara små människor hade tyvärr ingen kram över till mig. Han hade kramat sig igenom hela arbetslaget, ivrigt påmanad av sin ömma moder. När han så till sist kramat sig fram till mig så tog det bara stopp. Han spände ögonen i mig och sa allvarsamt: "Jag hade bara fyra kramar idag." Som den godmodigt präktiga pedagog jag nu är svarade jag att jag mycket väl förstod och att det kunde vara så för mig också ibland. Vad jag inte avslöjade för treåringen var att jag nuförtiden sällan klarar av att säga "Nej tack" när det dyker upp förväntade kram-moments eller andra situationer där det förväntas att jag ska ge bort något jag faktiskt inte har att ge. Tänk va befriande att fortfarande ha kvar förmågan att bedöma hur många kramar man har att ge bort just idag. 


Ljuvliga unge! Bli aldrig så söndersocialiserad att du slutar säga Nej till livets otaliga tvångskramar.

Åh Lena!



Foto: Lo Tamborini

Fina. Jag känner så igen mig. Tänkte skriva om fotbollsfeber, nervkramande straffläggningar och mer om denna undersköna plats som vi idag ska lämna och låta båten tuffa oss tillbaka till fastlandet. Men nu ville livet annat. Livet vill att jag skriver att du skriver så vackert. Och att hela du är så vacker. Vet det. Just nu har jag det bra, men jag vet precis hur det känns. Och så skriver jag väl ändå lite om den där fotbollsfebern då-kanske kan den ta dig en bit bort. Upp. Bortom. Så och alltså: Om inga katastrofer inträffar på resan hem (tocca ferro) hinner vi hem lagom till avspark.: Tyskland vs Italien. Jag blev lite sorgsen när Tyskland slog Grekland (även om det kanske var väntat) Hade varit så fint om grekerna hade kunnat få vinna hela EM. Kunnat få vara lite stolta, och ha anledning att vara glada och fira något. För en gångs skull liksom. Det blev som en skrattspegel över den ekonomiska maktbalansen i Europa när just Tyskland vann över just Grekland. Ikväll är det alltså Italien som ska ställas mot de stenhårda tyskarna. Vem kommer att få möta Spanien i finalen? Blir det straffar igen? Rösta här i kommentarsfältet! (man måste tydligen ha konto på google-men det är gratis och tar en sekund att fixa) Och fina Lena: livet tar sig vägar med oss. Det vet vi. Och vi vet också att vägarna svänger och förändras. Och att det alltid alltid finns någon att hålla i handen. I hjärtat. Jag ger dig en cyberkram precis så mjuk och hård som du behöver. Så länge du behöver.

Den här världen är inte gjord för mig

Den här världen är inte gjord för mig. Eller är det kanske bara just det här samhället jag inte passar in i? Dagens alla intryck attackerar mig likt skatflockarna i Hichkocks gamla skräckfilm. Nattens tysta timmar är inte tillräckligt för att smälta och bearbeta.

Livet rusar rakt igenom mig och förbi. 

En timmes frihet...

...med denna fulltankade Scarabeo

Och jag är förälskad. Igen. Det händer varje gång. Och varje gång samma totala lyckorus. Bara jag och serpentinvägarna. No more trött och sliten småbarnsmorsa. För en lycklig timme. Och det kostade mindre än en biobiljett. Fatta grejen.

Ponza

Här finns mer info om Ponza