Let the Sun shine in...

Universums hjärta fortsätter att pulsera trots att våren dröjer...

Femina.se publicerade genom Ida Gustafsson en artikel den 8 mars (internationella kvinnodagen för er som råkat missa detta viktiga datum) som berättar om en film, som det norska fackförbundet Finansförbundet gjort. Ida presenterar filmen med orden:

"Vad är det dessa barn har förstått som din chef inte fattat?"

Kvinnor Kan. - Visst. Tillräckligt många i alla fall. En del snubbar också.
Förmodligen tillräckligt många. Faktiskt. 

And the war is over if you want it.

Men de som verkligen kan är: Barnen. The kids are alright.

Kolla in det här, så fattar du vad jag menar: 

Killkast.

Jaha. Då var det liksom över.
På nåt sätt.
Italien är ute ur VM redan innan det börjat på riktigt.

Vi såg matchen tillsammans med ett tjugotal andra på ett av mina favoritställen härnere: en liten utomhusbar med tak och inga väggar. Så vi ser havet och vinden fläktar skönt mellan borden. Ungarna kan leka i sanden intill. Jo, för vi hade ju såklart båda våra knoddar med oss. De fick sin middag där i baren. Som de präktiga föräldrar vi är hade vi förberett hemma och lagt ner i små fina plastlådor -  fick låna kyl först medan vi badade och lajade på stranden och micro sen när det var dags för käk. Lillknodden äter som en liten varg. Storknodden betydligt mindre - det enda som funkar är att locka med glass "om du bara äter upp de här tre bitarna också"...
Egentligen gillar jag inte ultimatum men ibland har vi bara semester helt enkelt.
Nå. Tillbaks till tråden. Fotbolls-VM. Baren vid stranden. Det var minst lika intressant att kolla in publiken som matchen. Nej, det var mer intressant. Vilket drama. Och vilken ljudvolym på kommentarerna. Mest män (inte så förvånande) men absolut inte bara och där var också en hel del barn. Alla skriker och stönar och ojar sig i takt med hur bollen rullar eller inte rullar. Och framförallt så skriks det om hur spelarna ska spela. För att inte tala om hur domarna dömer. Eller inte dömer.
Men min fundering ikväll handlar mer om herrfotboll versus damfotboll rent allmänt. Skillnaden blev nämligen extra tydlig i just kvällens match.
Alltså: vad är det som gör att jag tycker så mycket bättre om att titta på damfotboll än herrfotboll?
Jag tror att det finns flera svar, men ett är absolut detta: Alla killkast.
Dvs snubbar som kastar sig (eller kastas) ner på marken istället för att spela fotboll.
Snubbar som fälls eller inte fälls, som ramlar och rullar och grimaserar.
Eller som i matchen ikväll: som bits.

Italien-Urugay slutade 0-1 efter flera gula kort, ett rött (utvisning) och ett bett i axeln på Chiellini...

Okej, det finns undantag. Matchen mellan Brasilien och Kamerun igår var nästan som att se damerna när de är som bäst. Det var fotboll dom spelade. Inte rugby. Eller teater. Och visst händer det att även brudarna filmar lite när de spelar men de är fortfarande inte tillnärmelsevis lika aggressiva eller lika mycket dramaqueens som killarna.

Och när det gäller damernas pågående VM-kval får vi tyvärr vänta rätt länge nu till nästa match (21 augusti). Men vi kan glädja oss åt att den sista matchen som spelas i september på gamla goa Ullevi i Göteborg, kommer att sändas direkt på TV4.
Ci vediamo.

La vita è bella - om ynnest

Det finns ord som jag inte använder särskilt ofta. Näpen är ett sådant, ynnest ett annat. Häromdagen fick jag användning för det senare. Min svägerska tackade mig och mina föräldrar för att vi passat hennes och min brors son några timmar på morgonen. "Det är inget att tacka för, det är en ynnest", svarade jag. Ordet låg lite ovant i munnen och kändes lite högtravande, men det var precis det jag menade. Att det är en gåva och ett privilegium att få umgås med honom, att gå bredvid honom en stund och känna hans mjuka lilla hand i min och se världen med hans ögon, att dela hans upptäckarglädje och förväntan inför en ny dag. En ynnest som gör livet vackert.

Att pussas offentligt...

Bild: AZU

...kan tyckas vara en självklarhet för de allra flesta (som har någon att pussa; inte alla förunnat inte att förglömma)
Här i Italien ser vi ofta (heterosexuella) par ligga omslingrade på stranden och pussas. Småhångla.
Det brukar inte min lilla fru och jag göra.
Längre. Inte sen lilltjejen kom till världen. Eller egentligen inte sedan jag var gravid för två somrar sedan. Däremot har vi alltid pussats och hållit varandra i handen när vi känt för det. Överallt.
Men.
Inte här. I Nettuno. Hennes föräldrars hemort.
Bara ibland och varje gång kastar S oroliga blickar över axeln och viskar leendes att "Nu blir vi bergis nedslagna". Jag blir oftast arg när hon gör så. Och vad lär vi lilla E genom att inte våga pussas offentligt?

Jag blir alltså arg. Och vill pussas ännu mer istället för de där fåniga fjuniga mikropussarna som vi knappt hinner känna innan de är över. Då vill jag tungkyssas passionerat och länge.
Manifestera liksom. 
Enda haken är att eftersom jag blir arg tappar jag själva lusten att pussas.

Och ju mer jag funderar på detta ämne desto mera sväller det.

För vem är det egentligen en självklarhet att kunna pussas offentligt?
Och vem i hela världen är det som bestämmer reglerna?

Lesbiska mammor i påvens land

Lilla E tas ganska ofta för pojke här i Italien. Hon har ju ibland blått eller brunt på sig, gudbevars. Ofta kortbyxor. Och en blå barnvagn till råga på allt. Klart man är kille då. Nå. Det kan vi väl leva med. Bara att så vänligt man för dagen orkar, säga: ”bella, sí” när folk kommer fram och säger ”ma che bello!” Reaktionen blir oftast bara ett lite generat ”åh förlåt, men gud vad söt hon är och vilka vackra blå ögon!” eller nåt liknande. Och vem kan klandra dem? Inte lätt att veta.

Däremot är det faktum att denna bella bambina har två mammor lite mer svårsmält. Minst sagt.

När vi var på pizzerian runt hörnet igår fick servitrisen akut struma - i tre steg. Första steget kom när hon fick klart för sig att jag och min fru S är ett par, ett gift par dessutom. Steg två kom då hon fick höra att lilla E är vår gemensamma dotter. Ögonen spärrades upp i storleksordningen Marty Feldman. Hon frågade lite försiktigt om vi adopterat henne och flackade med blicken från sina nu tennisbollsstora ögon. Det var då det sista steget kom. När hon fick höra att det var jag som burit lilla E i min mage och alltså varit gravid och fött henne hade hon inga fler frågor. Och hon glömde stänga munnen.

S tyckte mest att det var roligt. Bisarrt javisst, men hon berättade sen när vi lämnade pizzerian med våra väldoftande pizzakartonger att det faktiskt är en ganska vanlig vanföreställning här i Italien att homosexuella helt enkelt inte kan få barn – eftersom de ju, som alla vet, är sterila.

Det är inte för inte som vi valt att bo i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, Italien

Lyckan i att ärligen nekas en kram

Sista arbetsdagen innan semestern avklarad. Barn och föräldrar vet minsann hur dom ska manipulera en sliten fröken Pedagog att låta bli att slänga in den där avskedsansökan. Choklad och åter choklad. Toppat med multipla sommarkramar av grusiga, knubbiga småbarnsarmar.

En av dessa underbara små människor hade tyvärr ingen kram över till mig. Han hade kramat sig igenom hela arbetslaget, ivrigt påmanad av sin ömma moder. När han så till sist kramat sig fram till mig så tog det bara stopp. Han spände ögonen i mig och sa allvarsamt: "Jag hade bara fyra kramar idag." Som den godmodigt präktiga pedagog jag nu är svarade jag att jag mycket väl förstod och att det kunde vara så för mig också ibland. Vad jag inte avslöjade för treåringen var att jag nuförtiden sällan klarar av att säga "Nej tack" när det dyker upp förväntade kram-moments eller andra situationer där det förväntas att jag ska ge bort något jag faktiskt inte har att ge. Tänk va befriande att fortfarande ha kvar förmågan att bedöma hur många kramar man har att ge bort just idag. 


Ljuvliga unge! Bli aldrig så söndersocialiserad att du slutar säga Nej till livets otaliga tvångskramar.

En timmes frihet...

...med denna fulltankade Scarabeo

Och jag är förälskad. Igen. Det händer varje gång. Och varje gång samma totala lyckorus. Bara jag och serpentinvägarna. No more trött och sliten småbarnsmorsa. För en lycklig timme. Och det kostade mindre än en biobiljett. Fatta grejen.

Ponza

Här finns mer info om Ponza

Att ha snippa - inte snopp.

Favoritbollen fick så klart följa med till stranden.

En dryg vecka har passerat. Vi vässar våra pennor och synkroniserar våra klockor. Tick tack. Min befinner sig just nu i Italien. Och här ska vi vara i sju sköna veckor. Igårkväll spelade Italien sig vidare i fotbolls-EM så det tutades och tjoades rejält här utanför. Lilla tjejen formligen älskar fotboll. Eller egentligen bollar i allmänhet. Hennes lilla ordförråd innehåller redan ordet för boll på italienska. Tänker på hur skönt det är att hon ännu är så liten att hon är omedveten om det faktum att hennes möjligheter att bli t.ex fotbollsproffs är klart mindre än om hon hade fötts med snopp istället för snippa. Om hon nu skulle vilja. Men jag är glad att hon är hon och det verkar hon också vara. Hoppas hon kommer att fortsätta med det hela livet.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, genus, fotboll