Landat i Italien...

Den italienska flaggan vajar ovanför porten in till fastigheten där vi bor i svärföräldrarnas lägenhet. Det brukar inte vara någon flagga där. Och det är verkligen inte den första flaggan jag ser på en plats där det inte brukar vara någon.

Det är VM. Helt enkelt. 

Och om Hamrén hemma i svensk TV var ett sömnpiller så är de italienska kommentatorerna rejält uppåt-tjack hela bunten. Lite svårt att hänga med helt enkelt - men det är okej. 

Faktiskt helt okej. 

Det är VM.

Och bollen är rund.

Fotbollsbrudar över hela världen, vad jag älskar er!

Marta i högform. Foto: calciofemminile.web

Den här sommaren stannar vi hemma i Sverige. Första gången på tre år tror jag. 

Annars är det alltid södra Italien som gäller.

Stranden är så mycket större och har så mycket lenare sand.

Havet så mycket saltare. Och blåare.

Glassen så obeskrivligt mycket godare. Liksom kaffet. Och faktiskt allt vi stoppar i oss.

Klimatet så mycket... Ja ni vet. Det kanske räcker så. 

Men. Det finns ett men.

Jag är faktiskt glad att vi stannat i år. Det trodde jag inte.

Orsaken är ett nytillskott i familjen. För liten för flyget och värmen i juli tänkte vi. 

Varför är jag glad då? Solen skiner och vi kan grilla nästan varje kväll, visst. Helt okej.

Men det stora är ju att: Vi kan följa EM. 

Det hade vi INTE kunnat göra i Italien. 

Och jag har sagt det förr. Jag vet. Men vissa saker måste upprepas. Igen och igen. 

Alltså: I Italien är det svårt för en tjej som vill lira boll att få samma chans att utvecklas som hon hade fått om hon fötts med snopp istället för snippa. 

Precis som här. Och även här fälls visserligen elaka kommentarer om brudar som lirar boll. Men här i Sverige går det ändå framåt och vi bryr oss inte ens om att kommentera små fjantar som försöker sprida elakheter. Vita kränkta män som behöver nåt att klaga på eftersom deras liv kanske inte blev som de velat och de förmår uppenbarligen inte göra något åt det. Så då måste det ju vara brudarnas fel. Eller invandrarnas. Eller bögarnas. Oups. Jag kommenterade visst. Nå. Mer uppmärksamhet än så får de inte av mig, de kränkta. Tillbaks till spåret: Att brudarna som vill lira boll i Italien har en så mycket längre väg att gå. 

Vi snackar Italien. Fotbollens Mecka. 

Matcherna visas inte ens på tv där. Det skrivs inga artiklar. Möjligen kan det bli en liten liten notis i marginalen. Men en får liksom leta. 

Hade det varit EM i herrfotboll vet vi hur det hade sett ut. 

Känn på det en stund. 

Skillnaden.

Min svärfar (italienare för er som inte vet) är ett stort fotbollsfan och han kände inte ens till att det var EM. 

Min mamma (totalt ointresserad av allt vad sport heter för er som inte vet) satt och kollade på matchen på bästa sändningstid i går. Tillsammans med sin lika ointresserade make. Och hon lät faktiskt engagerad när hon ringde mig efter matchen. På riktigt. 

Det säger allt tycker jag.

Om den där skillnaden.

Det italienska damlandslagets förbundskapten Cabrini har också en del att säga om läget för damfotbollen i Italien.

 Så här låter det. (Klicka här för att höra)

Kalla fötter för Italien...

Sjögran och L8 efter mål mot Italien. ©AFP/Getty Images

...och då skickar Cabrini in både Panico och Gabbiadini. När det står 3-0 till Sverige. Mah. Perché non dall'inizio? Nåväl. Lite farligare lär det ju bli, men frågan är om det inte var lite sent påtänkt. Pia höll med om att ta ut Kosse tack och lov. Och så in med Sjögran istället. Kul. Och utdelning direkt. Härligt Sverige. Måste ju berömma Öqvist ändå som trots allt fick till 3-0 målet. Hon fick just till en hörna nu oxå...
Och nu blir det kvittering för Italien.
Ecco. Fatto. Tre a uno.
Och till och med min mamma har tittat fick jag just veta. Hon ringde nyss. För att snacka fotboll.
Sicken grej.

Ci siete Italia?

Fischer får en puss efter mål mot Finland. Ska det bli lika sköna bilder ikväll?
©AFP/Getty Images

Man skulle kunna tro att detta är en fotbollsblogg.
Typ att Drutten är målvakt och Gena forward.
Eller kanske ytterback och mittfältare.
Håller boll.
Lägger upp en cross.
Saftar in den i krysset.
Alla jublar. Drutten slår en volt och gör high five med Gena.
Men nej. Detta är faktiskt inte en fotbollsblogg.
Även om Drutten och Gena älskar fotboll.
Och är det både brudar och boll i ett större mästerskap så är Drutten & Gena garanterat där.
På bästa plats på läktaren.
Nu sitter de på tåget mellan Göteborg och Halmstad och snackar upplägg.
Kommer Kosse att spela eller inte?
Drutten tycker det är bra om hon får vila upp sig till kvarten på söndag.
Gena som känner Kosse och vet att hon har mycket spring i benen och behöver sitt flow tycker att hon ska ut och lira ikväll. Åtminstone en halvlek.
Kanske hon ska in först i andra.
Men vem ska spela istället? Jakobssson lär det ju inte bli. Hon är också skadad. Det snackas om Olivia Scough. Okej. Why not? Eller kanske Jenny Hjolman?
Ser oxå ut som att Lisa Dahlkvist får va med från start. Underbart i så fall.
Och så var det backlinjen. Utöver de givna Rohlin, Fischer och Thunebro så kan det alltså bli antingen Jessica Samuelsson eller Lina Nilsson. Drutten håller på Nilsson och Gena på Samuelsson.
Svåra frågor.
Italienskorna är bättre än väntat. Camporese tillsammans med Gabbiadini och Panico kan bli farliga.
Drutten darrar lite när hon tänker på det faktiskt.
Panico. Bara namnet.
Hammarström lär få att göra om inte Rohlin och Thunis håller undan.
Tillsammans med Fischer och vem det nu blir på högerkanten.
Ikväll får vi veta om dom klarar det.
A presto!

Ps: a propos kvinnor och fotboll, Kolla in den här sköna artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/monicagunne/article17140149.ab

Att ha snippa, inte snopp - del 2

OS, London 2012, idag vid lunchtid. Sverige - Japan (0-0).

Nu har vi bara en vecka kvar här. Igår var jag lite ledsen för det. Att vi ska åka hem så snart. Vill inte alls. Vill ju bo här. Men sen när jag tänker efter kommer jag ihåg varför vi valt att bo i Sverige. Det finns rätt många skäl. Ett eller två har jag redan bloggat om här.Ytterligare ett är att Sverige har ett fotbollslag med i OS och att det går att följa matcherna på tv. Vi hinner hem lagom till semifinalen. Så det känns helt okej. Och det känns helt okej att bo i ett land där det finns lite schyssta förebilder för lilla E. Inom annat än mode, skönhet och kändisskap. Också.

Vi skiter väl i lagen!

"Vi gifter oss i alla fall"

Ja!

Det händer som sagt grejer här.
Det är värsta bröllops-boomen bland homosar den här sommaren. Trots att lagen inte erkänner ett enda av dom. Det finns flera skäl till denna boom och ett av dem är att det i år är precis 20 år sedan vigselförrättaren Paolo Hutter, vigde sitt första homopar: Ivan Dragoni och Gianni Delle Foglie. Det var den 27 juni 1992 på piazza della Scala i Milano.
Problemet är bara att absolut ingenting har hänt sedan dess.
Så.
Nu börjar folk ta saken i egna händer. Fai-da-te är ett uttryck för just det. Att göra det själv. Att lämna de konventionella metoderna för hur saker och ting "brukar" eller "bör" göras. De gifter sig hemma i Italien med hjälp av vigselförrättare som vågar trotsa lagen, fixar egna symboliska ceremonier och förstås: åker utomlands. Det finns numera en business kring homobröllop, bland annat företag som specialiserar sig på smekmånads-resor för nygifta gay-par. Allt medan staten bara fortsätter att negligera homosexuellas rättigheter och de politiska partierna är splittrade i frågan.

Det går tyvärr ännu inte att komma åt artikeln gratis via internet men det borde funka så fort nästa nummer av tidningen kommer ut, om cirkus en vecka:

Då kan du gå in och läsa l'Espresso här

Lesbiska mammor i påvens land - del 2

I Frankrike godkändes nyligen det lagförslag som ger homosexuella rätt att gifta sig. Detta gav nytt bränsle till frågan här i grannlandet Italien. Och det rasar just nu en häftig debatt kring homosexuellas rättigheter. I synnerhet just kring frågan om giftermål. Paola Concia som är en av de ivrigaste förespråkarna, själv gay och numera också gift med sin (tyska) fru, uttalar sig ofta i frågan. Hon är ledamot för Pd, Partitio Democratico (inte att förväxla med Pdl, som är Berlusconis parti) och en av få öppet homosexuella politiker här i Italien.

För dig som kan italienska: Hitta länkar till färska artiklar i ämnet och mer om Paola Concia här.

Varken hennes eller mitt äktenskap äger laga kraft här i Italien. S erkänns inte som min fru. Och jag inte som hennes. Lilla E, som är vår gemensamma dotter har officiellt bara en förälder. Hade en av oss varit man hade hon självklart haft två. Vårt giftermål skulle på samma sätt äga lika självklar giltighet. Och vi hade inte ens behövt skicka någon ansökan.Vi fick avslag av Commune di Roma på vår ansökan om att registrera vårt äktenskap för två år sedan. Men min underbara lilla fru har kommit på att vi kan pröva att skicka iväg en ny förfrågan till  en annan kommun. Grannkommunen Nettuno, där hennes föräldrar är skrivna (och där vi mestadels är när vi är här). Hon skickade iväg den imorse. Här i Italien är byråkratin helt snurrig och ingenting kan någonsin tas för givet. En regel som gällde igår gäller inte idag. En regel som gäller på en plats gäller inte på en annan.

Och kanske framförallt: en regel som gäller för alla andra gäller inte för Silvio Berlusconi.
Så en vet aldrig ;-)
Håll tummarna.

Att pussas offentligt - del 2

Det händer grejer här.
Dagen efter mitt blogginlägg om att pussas offentligt hände någonting.
När jag tog min lilla fru i handen kändes det inte längre som att få en sladdrig välanvänd diskhandske som svar. Eller som att jag gick bredvid en stelopererad struts med tics - ständigt kikandes åt höger och vänster. Någonting hade hänt. Hon gick helt normalt.
Och det bästa av allt: Nu har hon vid flera tillfällen själv tagit initiativ till hederliga rejäla pussar. Fatta grejen.
Tänk att ett litet blogginlägg kan göra skillnad ändå.
Själv säger hon dock att den riktiga ögonöppnaren var en artikel i Repubblica hon läste några dagar efter mitt blogginlägg.  Det är Pippo Delbono (en hyfsat känd regissör här i Italien) som säger att:

"Det privata är politiskt. Vi måste våga prata om oss själva och öppet deklarera vilka vi är, eller ännu hellre ropa ut det högt och klart ..." (min översättning)

Detta är nu ganska precis just vad jag alltid sagt i våra diskussioner i ämnet.
Men okej, jag kan gärna ge lite cred åt Pippo Delbono. Också.

Du som kan italienska:  Läs hela artikeln här. 

Att pussas offentligt...

Bild: AZU

...kan tyckas vara en självklarhet för de allra flesta (som har någon att pussa; inte alla förunnat inte att förglömma)
Här i Italien ser vi ofta (heterosexuella) par ligga omslingrade på stranden och pussas. Småhångla.
Det brukar inte min lilla fru och jag göra.
Längre. Inte sen lilltjejen kom till världen. Eller egentligen inte sedan jag var gravid för två somrar sedan. Däremot har vi alltid pussats och hållit varandra i handen när vi känt för det. Överallt.
Men.
Inte här. I Nettuno. Hennes föräldrars hemort.
Bara ibland och varje gång kastar S oroliga blickar över axeln och viskar leendes att "Nu blir vi bergis nedslagna". Jag blir oftast arg när hon gör så. Och vad lär vi lilla E genom att inte våga pussas offentligt?

Jag blir alltså arg. Och vill pussas ännu mer istället för de där fåniga fjuniga mikropussarna som vi knappt hinner känna innan de är över. Då vill jag tungkyssas passionerat och länge.
Manifestera liksom. 
Enda haken är att eftersom jag blir arg tappar jag själva lusten att pussas.

Och ju mer jag funderar på detta ämne desto mera sväller det.

För vem är det egentligen en självklarhet att kunna pussas offentligt?
Och vem i hela världen är det som bestämmer reglerna?

Lesbiska mammor i påvens land

Lilla E tas ganska ofta för pojke här i Italien. Hon har ju ibland blått eller brunt på sig, gudbevars. Ofta kortbyxor. Och en blå barnvagn till råga på allt. Klart man är kille då. Nå. Det kan vi väl leva med. Bara att så vänligt man för dagen orkar, säga: ”bella, sí” när folk kommer fram och säger ”ma che bello!” Reaktionen blir oftast bara ett lite generat ”åh förlåt, men gud vad söt hon är och vilka vackra blå ögon!” eller nåt liknande. Och vem kan klandra dem? Inte lätt att veta.

Däremot är det faktum att denna bella bambina har två mammor lite mer svårsmält. Minst sagt.

När vi var på pizzerian runt hörnet igår fick servitrisen akut struma - i tre steg. Första steget kom när hon fick klart för sig att jag och min fru S är ett par, ett gift par dessutom. Steg två kom då hon fick höra att lilla E är vår gemensamma dotter. Ögonen spärrades upp i storleksordningen Marty Feldman. Hon frågade lite försiktigt om vi adopterat henne och flackade med blicken från sina nu tennisbollsstora ögon. Det var då det sista steget kom. När hon fick höra att det var jag som burit lilla E i min mage och alltså varit gravid och fött henne hade hon inga fler frågor. Och hon glömde stänga munnen.

S tyckte mest att det var roligt. Bisarrt javisst, men hon berättade sen när vi lämnade pizzerian med våra väldoftande pizzakartonger att det faktiskt är en ganska vanlig vanföreställning här i Italien att homosexuella helt enkelt inte kan få barn – eftersom de ju, som alla vet, är sterila.

Det är inte för inte som vi valt att bo i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, Italien

Hejdå fotbolls-EM 2012

Repubblica idag: "Azzurri (de blå=Italien), den stora besvikelsen"

Finns inte så mycket att säga.
Det tyckte inte folket här i Nettuno igår kväll heller.
Ingen fotbollsfest att filma tyvärr.
Visst, jag sa att jag tycker mycket om det spanska laget och att jag höll på båda, men 4-0?
Det var faktiskt lite jobbigt.

Vem vinner imorgon?

Imorgon gäller det. Vem vinner? Rösta här!

Omröstningen Vem vinner fotbolls-EM 2012? är en tjänst från fnul.se där du enkelt kan skapa din egen läsarundersökning!

Så här var resultatet efter 3 svar på omröstningen Vem vinner fotbolls-EM 2012?

Viva Italia!

la Repubblica idag: "Den perfekta matchen, azzurri (Italien) i final"

Om det tutades och tjoades när Italien tog sig vidare till semin förra matchen var det ingenting mot hur det lät här utanför igår kväll. Hur blir det då på söndag tro? Om Italien vinner?
Lagen möttes ju redan i gruppspelet och spelade då 1-1. Jag kände mig ambivalent då. Och gör det fortfarande inför finalen, min italienska familj till trots. Tycker mycket om det spanska laget så för mig var resultatet optimalt. Men i en final kan det inte sluta oavgjort. Då blir det förlängning. Och kanske straffar. Och kanske kanske ändå att jag håller lite mer (bara lite) på Italien. Just på söndag.
Om de vinner lovar jag att försöka fånga festen här i Nettuno på film...

Och så här såg det ut i Rom igår kväll:
http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=L28uaAG9rkU

Läs även andra bloggares åsikter om fotboll här.