Nu finns vi på Facebook också!
Klicka här för att komma direkt dit:

Drutten & Gena

Koskap

"Det är bra. Allt är lugnt", säger min nya, coola granne med sina stora vackra ögon i mina.
"Livet är lite, lite läskigt, men mest spännande", säger den lilla bruna vännen vid hennes sida och tar några trevande skutt.

Jag har landat invid en kohage. Och då menar jag verkligen landat. Här blir jag kvar. Idisslande. Samtalande med mina nya, kloka vänner. Den här världen är kanske gjord för mig, trots allt.

Första sommarkyssen

Jag befinner mig på långsamhetsdagar på Hannagården i Sorunda. Ett gammalt väckelsekapell från 20-talet som blev Jesusrörelsekollektiv på 70-talet när poeten Ylva Eggehorn och hennes man köpte det.

Nu har jag och min kompis flyttat in i kapellet några dagar för att varva ner. Hinna umgås med varandra, oss själva och den svenska sommaren.

Vi jobbar i trädgården, skördar smultron, lagar gudomliga måltider, promenerar längs böljande fält, spelar tramporgel och pratar med humlor och hästar. Det är också en spännande övning i konsten att vara ensam tillsammans. Att vandra i sin egen sfär tätt bredvid den andres.

Snålblåst och sura mattanter i Sveriges lustgård

Katrineholm - Sveriges Lustgård. Läge för liv & lust
Det är stora ord Katrineholm har i sin slogan nuförtiden (http://www.katrineholm.se/). Lite lätt hybris kan tyckas från en stad som brukar figurera i den absoluta toppen när Sveriges tristaste stad ska utses. Men jag kan inte annat än imponeras av den optimism och framtidstro det utstrålar. Lite som att inte låtit sig knäckas av att man vaknat med trist morgonandedräkt varenda morgon de senaste trettio åren. Att kunna somna gott om kvällen, inte med den dåliga erfarenheten av trettio års förruttnelse i åtanke, utan snarare med den glada förvissningen om att imorgon minsann, imorgon kommer jag dofta nyponros och jasmin. Jadå, det ska bli så härligt så! Där har jag verkligen något att lära av Katrineholm, känner jag. 

Och, jovisst, det är fina omgivningar i Katrineholm. Vacker natur, pampiga slott och herrgårdar i krokarna. Det blev jag just påmind om när jag tillbringade några dagars kanotsemester där. Fantastiskt fint att uppleva Sveriges lustgård på det sättet. Som turist - med rätt att åka därifrån efter avslutad semester. Men det är inte alls så jag minns min barndoms stad. Mina minnen av Katrineholm som stad utspelar sig alla i november. Jag minns grå, kall betong. Snålblåst och sura mattanter. Rätta-in-sig-i-ledet-menatlitet och allmän oginhet. Kanske säger det här mer om mig som person än om staden som sådan. Jag vill inte va dryg. Men är det troligen i allra högsta grad. 08 och allt. Men Katrineholm är en del av mig, av det som blev jag. Det är en plats jag älskar att besöka men ännu mer att lämna. Gång på gång på gång.

"This is the video I made for “Are You Leaving” together with my amazing friend Johannes Ring, I hope you guys like it as much as I do. It was just me and Johannes, we made it on a Saturday night in the town I was brought up in, Katrineholm, there is 21000 lonely souls living there and this is a typical Saturday night. The song is about growing up and then leaving a small town, we hope that we captured this in the video. I love you Katrineholm!"

Citat: Erik Hassle

Lyckan i att ärligen nekas en kram

Sista arbetsdagen innan semestern avklarad. Barn och föräldrar vet minsann hur dom ska manipulera en sliten fröken Pedagog att låta bli att slänga in den där avskedsansökan. Choklad och åter choklad. Toppat med multipla sommarkramar av grusiga, knubbiga småbarnsarmar.

En av dessa underbara små människor hade tyvärr ingen kram över till mig. Han hade kramat sig igenom hela arbetslaget, ivrigt påmanad av sin ömma moder. När han så till sist kramat sig fram till mig så tog det bara stopp. Han spände ögonen i mig och sa allvarsamt: "Jag hade bara fyra kramar idag." Som den godmodigt präktiga pedagog jag nu är svarade jag att jag mycket väl förstod och att det kunde vara så för mig också ibland. Vad jag inte avslöjade för treåringen var att jag nuförtiden sällan klarar av att säga "Nej tack" när det dyker upp förväntade kram-moments eller andra situationer där det förväntas att jag ska ge bort något jag faktiskt inte har att ge. Tänk va befriande att fortfarande ha kvar förmågan att bedöma hur många kramar man har att ge bort just idag. 


Ljuvliga unge! Bli aldrig så söndersocialiserad att du slutar säga Nej till livets otaliga tvångskramar.

Den här världen är inte gjord för mig

Den här världen är inte gjord för mig. Eller är det kanske bara just det här samhället jag inte passar in i? Dagens alla intryck attackerar mig likt skatflockarna i Hichkocks gamla skräckfilm. Nattens tysta timmar är inte tillräckligt för att smälta och bearbeta.

Livet rusar rakt igenom mig och förbi. 

Solsken, såpbubblor och glada ungar

Jag gjorde det! Jag vågade agera värdinna för midsommarfest denna oberäkneliga sommar i Herrens år 2012. I ett lånat hus på en höjd vid Mälaren bakade jag ihop en skön mix av gamla och nya vänner. Singlar, par och stjärnfamiljer. Ungar med påtvingade blomsterkransar. Sill, jordgubbar, bad, grillning, öl och fotboll. Hela kittet.   

Som alla vet är en midsommarfestvärdinnas främsta uppgifter att: 

1. se till så solen skiner över var och en av gästerna i exakt rätt ögonblick
2. se till så gästernas socker- och fetthalter håller sig på stadig uppgång dagen igenom 
3. se till så ingen gäst är ledsen eller osams
4. se till så gästerna hela tiden har något intressant eller roligt att prata om
5. förhindra att skador eller tillbud uppkommer
6. förhindra att mordhot utfärdas
7. se till så ungarna har ständig tillgång till Hellokitty-såpbubblor 

Jag fick IG på det mesta. Men måste ändå tillstå att jag och solen hade ett oväntat fint samarbete den här midsommaraftonen. Samt att jag hanterade uppgiften med såpbubblorna exemplariskt. Och det är ändå det viktigaste kan jag tycka. Solsken, såpbubblor och glada ungar!

Ignorera den svenska sommaren

Visst. Det var ju praktiskt att vi kunde kyla ölen på balkongen för några helger sen när vi hade ”sommarfest” här på våning elva och en halv i Rågsved. Men ändå, ska det verkligen vara så? Ska man behöva gå omkring med vantar och långfillingar i juni? Jag skulle önska att det fanns någon att anmäla det inträffade till. Någon att ställa till svars.  Kanske lite ekonomisk ersättning att utkräva. Jag vill ha pengar för sveda och värk, spruckna försommarnattsdrömmar och naiva grill- och badförhoppningar. Åtminstone tycker jag man kunde ha rätt till ett ansikte att spotta i. Men inte då. Sommaren glider undan som den lömska förrädare hen är. Funderar på att starta någon slags hatkampanj. Det brukar vara en skön och fin lösning på det mesta. Det ger en sådan tillfredsställande smak i munnen. Hör upp, kära sorgesystrar och bröder! Låtom oss våga ignorera sommaren. Ställ in semestern. Låt barnen stanna i skolorna. Gå i polotröja hela  juli och augusti.  Om inte sommaren ger oss det vi har rätt till så tänker inte vi ge något tillbaka. Snålhet skall med snålhet belönas.

The time is now