Let the Sun shine in...

Universums hjärta fortsätter att pulsera trots att våren dröjer...

Femina.se publicerade genom Ida Gustafsson en artikel den 8 mars (internationella kvinnodagen för er som råkat missa detta viktiga datum) som berättar om en film, som det norska fackförbundet Finansförbundet gjort. Ida presenterar filmen med orden:

"Vad är det dessa barn har förstått som din chef inte fattat?"

Kvinnor Kan. - Visst. Tillräckligt många i alla fall. En del snubbar också.
Förmodligen tillräckligt många. Faktiskt. 

And the war is over if you want it.

Men de som verkligen kan är: Barnen. The kids are alright.

Kolla in det här, så fattar du vad jag menar: 

Kärlek. Respekt. Svårare än så är det inte.

Dags för lite själslig näring på bloggen.
Helt enkelt.


Tar fantastiska Valarie Kaur till hjälp.
Hon säger det så bra.

(klicka här:) Resistance is not enough.

Fotbollsbrudar över hela världen, vad jag älskar er!

Marta i högform. Foto: calciofemminile.web

Den här sommaren stannar vi hemma i Sverige. Första gången på tre år tror jag. 

Annars är det alltid södra Italien som gäller.

Stranden är så mycket större och har så mycket lenare sand.

Havet så mycket saltare. Och blåare.

Glassen så obeskrivligt mycket godare. Liksom kaffet. Och faktiskt allt vi stoppar i oss.

Klimatet så mycket... Ja ni vet. Det kanske räcker så. 

Men. Det finns ett men.

Jag är faktiskt glad att vi stannat i år. Det trodde jag inte.

Orsaken är ett nytillskott i familjen. För liten för flyget och värmen i juli tänkte vi. 

Varför är jag glad då? Solen skiner och vi kan grilla nästan varje kväll, visst. Helt okej.

Men det stora är ju att: Vi kan följa EM. 

Det hade vi INTE kunnat göra i Italien. 

Och jag har sagt det förr. Jag vet. Men vissa saker måste upprepas. Igen och igen. 

Alltså: I Italien är det svårt för en tjej som vill lira boll att få samma chans att utvecklas som hon hade fått om hon fötts med snopp istället för snippa. 

Precis som här. Och även här fälls visserligen elaka kommentarer om brudar som lirar boll. Men här i Sverige går det ändå framåt och vi bryr oss inte ens om att kommentera små fjantar som försöker sprida elakheter. Vita kränkta män som behöver nåt att klaga på eftersom deras liv kanske inte blev som de velat och de förmår uppenbarligen inte göra något åt det. Så då måste det ju vara brudarnas fel. Eller invandrarnas. Eller bögarnas. Oups. Jag kommenterade visst. Nå. Mer uppmärksamhet än så får de inte av mig, de kränkta. Tillbaks till spåret: Att brudarna som vill lira boll i Italien har en så mycket längre väg att gå. 

Vi snackar Italien. Fotbollens Mecka. 

Matcherna visas inte ens på tv där. Det skrivs inga artiklar. Möjligen kan det bli en liten liten notis i marginalen. Men en får liksom leta. 

Hade det varit EM i herrfotboll vet vi hur det hade sett ut. 

Känn på det en stund. 

Skillnaden.

Min svärfar (italienare för er som inte vet) är ett stort fotbollsfan och han kände inte ens till att det var EM. 

Min mamma (totalt ointresserad av allt vad sport heter för er som inte vet) satt och kollade på matchen på bästa sändningstid i går. Tillsammans med sin lika ointresserade make. Och hon lät faktiskt engagerad när hon ringde mig efter matchen. På riktigt. 

Det säger allt tycker jag.

Om den där skillnaden.

Det italienska damlandslagets förbundskapten Cabrini har också en del att säga om läget för damfotbollen i Italien.

 Så här låter det. (Klicka här för att höra)

Vi skiter väl i lagen!

"Vi gifter oss i alla fall"

Ja!

Det händer som sagt grejer här.
Det är värsta bröllops-boomen bland homosar den här sommaren. Trots att lagen inte erkänner ett enda av dom. Det finns flera skäl till denna boom och ett av dem är att det i år är precis 20 år sedan vigselförrättaren Paolo Hutter, vigde sitt första homopar: Ivan Dragoni och Gianni Delle Foglie. Det var den 27 juni 1992 på piazza della Scala i Milano.
Problemet är bara att absolut ingenting har hänt sedan dess.
Så.
Nu börjar folk ta saken i egna händer. Fai-da-te är ett uttryck för just det. Att göra det själv. Att lämna de konventionella metoderna för hur saker och ting "brukar" eller "bör" göras. De gifter sig hemma i Italien med hjälp av vigselförrättare som vågar trotsa lagen, fixar egna symboliska ceremonier och förstås: åker utomlands. Det finns numera en business kring homobröllop, bland annat företag som specialiserar sig på smekmånads-resor för nygifta gay-par. Allt medan staten bara fortsätter att negligera homosexuellas rättigheter och de politiska partierna är splittrade i frågan.

Det går tyvärr ännu inte att komma åt artikeln gratis via internet men det borde funka så fort nästa nummer av tidningen kommer ut, om cirkus en vecka:

Då kan du gå in och läsa l'Espresso här

Att pussas offentligt - del 2

Det händer grejer här.
Dagen efter mitt blogginlägg om att pussas offentligt hände någonting.
När jag tog min lilla fru i handen kändes det inte längre som att få en sladdrig välanvänd diskhandske som svar. Eller som att jag gick bredvid en stelopererad struts med tics - ständigt kikandes åt höger och vänster. Någonting hade hänt. Hon gick helt normalt.
Och det bästa av allt: Nu har hon vid flera tillfällen själv tagit initiativ till hederliga rejäla pussar. Fatta grejen.
Tänk att ett litet blogginlägg kan göra skillnad ändå.
Själv säger hon dock att den riktiga ögonöppnaren var en artikel i Repubblica hon läste några dagar efter mitt blogginlägg.  Det är Pippo Delbono (en hyfsat känd regissör här i Italien) som säger att:

"Det privata är politiskt. Vi måste våga prata om oss själva och öppet deklarera vilka vi är, eller ännu hellre ropa ut det högt och klart ..." (min översättning)

Detta är nu ganska precis just vad jag alltid sagt i våra diskussioner i ämnet.
Men okej, jag kan gärna ge lite cred åt Pippo Delbono. Också.

Du som kan italienska:  Läs hela artikeln här. 

Att pussas offentligt...

Bild: AZU

...kan tyckas vara en självklarhet för de allra flesta (som har någon att pussa; inte alla förunnat inte att förglömma)
Här i Italien ser vi ofta (heterosexuella) par ligga omslingrade på stranden och pussas. Småhångla.
Det brukar inte min lilla fru och jag göra.
Längre. Inte sen lilltjejen kom till världen. Eller egentligen inte sedan jag var gravid för två somrar sedan. Däremot har vi alltid pussats och hållit varandra i handen när vi känt för det. Överallt.
Men.
Inte här. I Nettuno. Hennes föräldrars hemort.
Bara ibland och varje gång kastar S oroliga blickar över axeln och viskar leendes att "Nu blir vi bergis nedslagna". Jag blir oftast arg när hon gör så. Och vad lär vi lilla E genom att inte våga pussas offentligt?

Jag blir alltså arg. Och vill pussas ännu mer istället för de där fåniga fjuniga mikropussarna som vi knappt hinner känna innan de är över. Då vill jag tungkyssas passionerat och länge.
Manifestera liksom. 
Enda haken är att eftersom jag blir arg tappar jag själva lusten att pussas.

Och ju mer jag funderar på detta ämne desto mera sväller det.

För vem är det egentligen en självklarhet att kunna pussas offentligt?
Och vem i hela världen är det som bestämmer reglerna?

Lesbiska mammor i påvens land

Lilla E tas ganska ofta för pojke här i Italien. Hon har ju ibland blått eller brunt på sig, gudbevars. Ofta kortbyxor. Och en blå barnvagn till råga på allt. Klart man är kille då. Nå. Det kan vi väl leva med. Bara att så vänligt man för dagen orkar, säga: ”bella, sí” när folk kommer fram och säger ”ma che bello!” Reaktionen blir oftast bara ett lite generat ”åh förlåt, men gud vad söt hon är och vilka vackra blå ögon!” eller nåt liknande. Och vem kan klandra dem? Inte lätt att veta.

Däremot är det faktum att denna bella bambina har två mammor lite mer svårsmält. Minst sagt.

När vi var på pizzerian runt hörnet igår fick servitrisen akut struma - i tre steg. Första steget kom när hon fick klart för sig att jag och min fru S är ett par, ett gift par dessutom. Steg två kom då hon fick höra att lilla E är vår gemensamma dotter. Ögonen spärrades upp i storleksordningen Marty Feldman. Hon frågade lite försiktigt om vi adopterat henne och flackade med blicken från sina nu tennisbollsstora ögon. Det var då det sista steget kom. När hon fick höra att det var jag som burit lilla E i min mage och alltså varit gravid och fött henne hade hon inga fler frågor. Och hon glömde stänga munnen.

S tyckte mest att det var roligt. Bisarrt javisst, men hon berättade sen när vi lämnade pizzerian med våra väldoftande pizzakartonger att det faktiskt är en ganska vanlig vanföreställning här i Italien att homosexuella helt enkelt inte kan få barn – eftersom de ju, som alla vet, är sterila.

Det är inte för inte som vi valt att bo i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, Italien

Att ha snippa - inte snopp.

Favoritbollen fick så klart följa med till stranden.

En dryg vecka har passerat. Vi vässar våra pennor och synkroniserar våra klockor. Tick tack. Min befinner sig just nu i Italien. Och här ska vi vara i sju sköna veckor. Igårkväll spelade Italien sig vidare i fotbolls-EM så det tutades och tjoades rejält här utanför. Lilla tjejen formligen älskar fotboll. Eller egentligen bollar i allmänhet. Hennes lilla ordförråd innehåller redan ordet för boll på italienska. Tänker på hur skönt det är att hon ännu är så liten att hon är omedveten om det faktum att hennes möjligheter att bli t.ex fotbollsproffs är klart mindre än om hon hade fötts med snopp istället för snippa. Om hon nu skulle vilja. Men jag är glad att hon är hon och det verkar hon också vara. Hoppas hon kommer att fortsätta med det hela livet.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, genus, fotboll