Om att ta ett steg och stå kvar

OK, jag är tillbaka. Jag är inte säker på att det är det här som känns mest brännande, men det är något som upptar mina tankar.

Jag dansar tango och när jag dansar tango tänker jag på livet. Eller alltså, inte just när jag dansar, men sedan. Jag tycker nämligen att dans har mycket med livet att göra och med vem man är. Kanske är det som med alla konstnärliga uttryck att ens personlighet kommer fram. Det går inte att gömma sig och det är det som är tjusningen. Man, eller i det här fallet jag, både vill och vill inte bli sedd för den man är, med alla styrkor och alla svagheter.

I livet är jag en person som lider av beslutsångest. Jag tvivlar ofta, vacklar fram och tillbaka, väger för och nackdelar noga mot varandra. Och slutligen tar jag ett steg, åt något håll. Och ibland ångrar jag mig, går tillbaka och vacklar lite till. Det hindrar mig från att komma framåt. Eller, jag kommer ju framåt på något sätt förr eller senare, men det är ett förtvivlat vinglade på vägen.

I dansen är jag en person som har god balans.  En kavaljer har sagt att jag har kanske den säkraste caminatan, eller gången, i stan. Men jag försöker att vara så lätt som möjligt, att förflytta mig så flyktigt som det bara går. Vilket tvärtemot vad man kan tro försvårar för partnern. Om jag har tyngd i mina steg och verkligen går och flyttar min vikt dit jag hamnar, även om det inte var där min partner tänkt sig, då är det bättre än att vara lätt och i luften. När jag provar att vara tung mot marken får jag en helt annan stabilitet. Det känns lite ovant, jag känner mig klumpig, men det är också skönt, lugnare och lättare att hålla balansen.

Så jag tänker att jag vill sluta vara så lätt hela tiden, både i tangon och livet. Ta de steg jag tar och stå för dem. Blir det fel så är jag i alla fall där jag är, på jorden, och inte ständigt någonstans uppe i luften och mittemellan.

I stormens öga intet nytt

När jag läste kriskommunikation på universitetet fick vi lära oss att i en kris ska man informera kontinuerligt, även om det inte finns något nytt att informera om. Det känns lite så med det här inlägget. Jag har inget att berätta, så jag får skriva om det, även om det kanske inte direkt är ett krisläge, utan mer nyhetstorka det handlar om.

Egentligen borde det finnas massor att skriva om. Om hur sommaren har varit, om hur det känns att vara tillbaka på jobbet, om vad som händer på Kulturfestivalen i Stockholm, om den fuktiga värmen i stan, om det tropiska regnet som föll nyss, om beslutsångest, om livskriser, om semester, om var man ska bo egentligen, om Frankrike? Massor av teman, men inget känns riktigt spännande.

Vad är det som känns brännande, viktigt eller bara roligt? Jag vet inte. Får återkomma om det.

Tack Ane!

Foto: Annika Berglund

Stockholm Music & Arts. Vi valde. Mellan fredag och lördag. Den eller den. Men å ena sidan. Och å andra. Ane är ju fin. Men Patti då? Och Laleh är ju alltid bra. Men Antony är ju underbar. Innan vi hade bestämt oss tog fredagsbiljetterna slut. Så det blev lördag. Och Patti såg vi ju sen i Rom på Auditorium. Fantastiskt. Visst. 

Men Ane nu i lördags var magisk. Jag glidflög non-stop i över en timme. 

Tack.

Känns helt okej att vara hemma igen. 

Svårt att vara spontan i kalenderns förlovade land

Jag hör ofta svenska kompisar säga "Åh, jag skulle vilja vara mer spontan", för att sedan ha svårt att släppa taget om kalendrarna.  Jag försökte få med mina arbetskamrater på en spontan öl efter jobbet, men fick till svar "Vad kul, jag kan inte imorgon, men gärna nästa vecka". Inser att det var naivt av mig att tro att det skulle gå, att bara göra något så här på en gång, bara för att man känner för det, för att vädret är fint och för att det är sommar i stan. Man måste ju ha framförhållning, en svensk dygd som jag tyvärr inte besitter. Jag kan inte planera eller snarare jag VILL inte planera vad jag kommer att känna för att göra om en vecka, eller ännu värre en månad, eller ett halvår.

Det var en av de saker jag mest tyckte om med livet i Argentina. Där kunde man ringa samma dag till exempel en lördagskväll och fråga ”Gör ni nåt?”, ”Nej” ”Ska vi gå på bio?” ”OK" eller ”Ska vi köpa pizza, kom över till oss, tar ni med något dricka?” och så gjorde de det och så blev de kvar hela natten och spelade gitarr eller kort eller bara snackade och drack mate och så slutade det med att de sov över på soffan eller i en fåtölj eller vad man hade. Så jävla enkelt och opretentiöst och TREVLIGT! Inga kalendrar, inga trerättersmiddagar, ingen inrednings-eller städhets, bara enkelt umgänge.

Och om man hade bokat något med någon, men den dagen man skulle ses var man lite trött och det regnade, då bara ringde man och sa ”Du, det är så blött ute, vi tar det en annan gång, va?” ”OK”och så var det inte mer med det…. Lätt som en plätt och helt utan kalender.

La vita è bella - om ynnest

Det finns ord som jag inte använder särskilt ofta. Näpen är ett sådant, ynnest ett annat. Häromdagen fick jag användning för det senare. Min svägerska tackade mig och mina föräldrar för att vi passat hennes och min brors son några timmar på morgonen. "Det är inget att tacka för, det är en ynnest", svarade jag. Ordet låg lite ovant i munnen och kändes lite högtravande, men det var precis det jag menade. Att det är en gåva och ett privilegium att få umgås med honom, att gå bredvid honom en stund och känna hans mjuka lilla hand i min och se världen med hans ögon, att dela hans upptäckarglädje och förväntan inför en ny dag. En ynnest som gör livet vackert.

Att ha snippa, inte snopp - del 2

OS, London 2012, idag vid lunchtid. Sverige - Japan (0-0).

Nu har vi bara en vecka kvar här. Igår var jag lite ledsen för det. Att vi ska åka hem så snart. Vill inte alls. Vill ju bo här. Men sen när jag tänker efter kommer jag ihåg varför vi valt att bo i Sverige. Det finns rätt många skäl. Ett eller två har jag redan bloggat om här.Ytterligare ett är att Sverige har ett fotbollslag med i OS och att det går att följa matcherna på tv. Vi hinner hem lagom till semifinalen. Så det känns helt okej. Och det känns helt okej att bo i ett land där det finns lite schyssta förebilder för lilla E. Inom annat än mode, skönhet och kändisskap. Också.

Vi skiter väl i lagen!

"Vi gifter oss i alla fall"

Ja!

Det händer som sagt grejer här.
Det är värsta bröllops-boomen bland homosar den här sommaren. Trots att lagen inte erkänner ett enda av dom. Det finns flera skäl till denna boom och ett av dem är att det i år är precis 20 år sedan vigselförrättaren Paolo Hutter, vigde sitt första homopar: Ivan Dragoni och Gianni Delle Foglie. Det var den 27 juni 1992 på piazza della Scala i Milano.
Problemet är bara att absolut ingenting har hänt sedan dess.
Så.
Nu börjar folk ta saken i egna händer. Fai-da-te är ett uttryck för just det. Att göra det själv. Att lämna de konventionella metoderna för hur saker och ting "brukar" eller "bör" göras. De gifter sig hemma i Italien med hjälp av vigselförrättare som vågar trotsa lagen, fixar egna symboliska ceremonier och förstås: åker utomlands. Det finns numera en business kring homobröllop, bland annat företag som specialiserar sig på smekmånads-resor för nygifta gay-par. Allt medan staten bara fortsätter att negligera homosexuellas rättigheter och de politiska partierna är splittrade i frågan.

Det går tyvärr ännu inte att komma åt artikeln gratis via internet men det borde funka så fort nästa nummer av tidningen kommer ut, om cirkus en vecka:

Då kan du gå in och läsa l'Espresso här

Lesbiska mammor i påvens land - del 2

I Frankrike godkändes nyligen det lagförslag som ger homosexuella rätt att gifta sig. Detta gav nytt bränsle till frågan här i grannlandet Italien. Och det rasar just nu en häftig debatt kring homosexuellas rättigheter. I synnerhet just kring frågan om giftermål. Paola Concia som är en av de ivrigaste förespråkarna, själv gay och numera också gift med sin (tyska) fru, uttalar sig ofta i frågan. Hon är ledamot för Pd, Partitio Democratico (inte att förväxla med Pdl, som är Berlusconis parti) och en av få öppet homosexuella politiker här i Italien.

För dig som kan italienska: Hitta länkar till färska artiklar i ämnet och mer om Paola Concia här.

Varken hennes eller mitt äktenskap äger laga kraft här i Italien. S erkänns inte som min fru. Och jag inte som hennes. Lilla E, som är vår gemensamma dotter har officiellt bara en förälder. Hade en av oss varit man hade hon självklart haft två. Vårt giftermål skulle på samma sätt äga lika självklar giltighet. Och vi hade inte ens behövt skicka någon ansökan.Vi fick avslag av Commune di Roma på vår ansökan om att registrera vårt äktenskap för två år sedan. Men min underbara lilla fru har kommit på att vi kan pröva att skicka iväg en ny förfrågan till  en annan kommun. Grannkommunen Nettuno, där hennes föräldrar är skrivna (och där vi mestadels är när vi är här). Hon skickade iväg den imorse. Här i Italien är byråkratin helt snurrig och ingenting kan någonsin tas för givet. En regel som gällde igår gäller inte idag. En regel som gäller på en plats gäller inte på en annan.

Och kanske framförallt: en regel som gäller för alla andra gäller inte för Silvio Berlusconi.
Så en vet aldrig ;-)
Håll tummarna.

Nu finns vi på Facebook också!
Klicka här för att komma direkt dit:

Drutten & Gena

Jag är två

Okej, det är så här. Jag existerar i två plan. På ett plan är jag här och mår bra. Njuter av den söta doften av lindblom och jasmin, av solen över Kocksgatan, av värmen som slår upp från trottoaren en sommardag i stan. Skojar med kollegorna, skrattar och är glad. På ett annat plan ett helt annat landskap. Oceaner av sorg. Gråtunga vattenmassor som sträcker sig så långt man ser. Vågor som slår över karga klippor och som ibland tränger igenom till mitt andra plan. Väller fram. I saltbemängda kaskader, mitt på Kocksgatan.

Koskap

"Det är bra. Allt är lugnt", säger min nya, coola granne med sina stora vackra ögon i mina.
"Livet är lite, lite läskigt, men mest spännande", säger den lilla bruna vännen vid hennes sida och tar några trevande skutt.

Jag har landat invid en kohage. Och då menar jag verkligen landat. Här blir jag kvar. Idisslande. Samtalande med mina nya, kloka vänner. Den här världen är kanske gjord för mig, trots allt.

Att pussas offentligt - del 2

Det händer grejer här.
Dagen efter mitt blogginlägg om att pussas offentligt hände någonting.
När jag tog min lilla fru i handen kändes det inte längre som att få en sladdrig välanvänd diskhandske som svar. Eller som att jag gick bredvid en stelopererad struts med tics - ständigt kikandes åt höger och vänster. Någonting hade hänt. Hon gick helt normalt.
Och det bästa av allt: Nu har hon vid flera tillfällen själv tagit initiativ till hederliga rejäla pussar. Fatta grejen.
Tänk att ett litet blogginlägg kan göra skillnad ändå.
Själv säger hon dock att den riktiga ögonöppnaren var en artikel i Repubblica hon läste några dagar efter mitt blogginlägg.  Det är Pippo Delbono (en hyfsat känd regissör här i Italien) som säger att:

"Det privata är politiskt. Vi måste våga prata om oss själva och öppet deklarera vilka vi är, eller ännu hellre ropa ut det högt och klart ..." (min översättning)

Detta är nu ganska precis just vad jag alltid sagt i våra diskussioner i ämnet.
Men okej, jag kan gärna ge lite cred åt Pippo Delbono. Också.

Du som kan italienska:  Läs hela artikeln här. 

En annan ensamhet

Igår var jag nere på stan. Jag satt på en bänk i Kungsan och råkade i samspråk med en äldre kvinna klädd i en tunn vindjacka och med ett par mintgröna skidstavar som gånghjälpmedel. Hon inledde konversationen med "Är du politiker? Jag har lite synpunkter på turistinformationen." När jag efter en stund gjorde en ansats till att resa mig sa hon "Du förstår, jag har det så tomt omkring mig. Alla är döda." Vad svarar man på något sådant? Jag satt förstås kvar.

Och fick veta att hon var 92 år, hade arbetat som yrkesvägledare, hade skrivit brev till en massa politiker om bristerna i äldreomsorgen och fått 22 svar, att hon varit gift med sin första man i 49 år, att de hade en son "som aldrig varit mycket för att umgås med familjen", att hon träffade en ny man vid 76 års ålder som hon kom väldigt bra överens med, men som visade sig ha Tourettes syndrom, vilket hon klarade av men det var tufft på gamla dagar, att hon hittat honom en dag avsvimmad i badkaret, han hade satt på endast varmvatten, skållat sig och svimmat av brännskadorna, att hon skrek rakt ut i telefon, men att de lyckades spåra samtalet, och att sex poliser kom men det var för att de behövde lyfta honom och han var tung, att han hamnade på hemmet och hon hade besökt honom varje dag, att hon låg i arvstvist med särkullsbarnen som hade bestridit testamentet, att hon skrivit bilen på sonen för att de inte skulle ta den ifrån henne, att hon hade en väninna kvar som var klar i huvudet och att de skulle åka på en gruppresa till Härnösand, vilket hon gladde sig åt, att hon skrivit till Karin Mannheimer om bristerna i äldrevården och att denna bett att få använda hennes synpunkter i sitt föredag, att hon skulle gå och se Karin Mannheimers pjäs när den kom till Stadsteatern, att det här med att flytta turistinformationen från Sverigehuset till Vasagatan var trams och det skulle hon skriva om till politikerna när hon kom hem. Jag var väl inte politiker, frågade hon, för då skulle hon säga mig ett och annat. Wow! 

Första sommarkyssen

Jag befinner mig på långsamhetsdagar på Hannagården i Sorunda. Ett gammalt väckelsekapell från 20-talet som blev Jesusrörelsekollektiv på 70-talet när poeten Ylva Eggehorn och hennes man köpte det.

Nu har jag och min kompis flyttat in i kapellet några dagar för att varva ner. Hinna umgås med varandra, oss själva och den svenska sommaren.

Vi jobbar i trädgården, skördar smultron, lagar gudomliga måltider, promenerar längs böljande fält, spelar tramporgel och pratar med humlor och hästar. Det är också en spännande övning i konsten att vara ensam tillsammans. Att vandra i sin egen sfär tätt bredvid den andres.

Världens ensammaste plats?

Ah, alone at last på Gotska sandön.

Nyligen packade jag min kylväska, shorts och en tjocktröja och tog båten från Nynäshamn till Gotska sandön för en långhelg i mitt eget sällskap. Vandrade, tänkte, låg på stranden i ett vindpinat naturreservat mitt ute i havet och kunde konstatera att jag kände mig mindre ensam där än omgiven av en miljon människor i stan. Det är konstigt det där med ensamhet, hur den fungerar. Att det kan vara så skönt att vara ensam när man valt det själv och så plågsamt när det inte är ett val. Det är också märkligt att det är så skamfyllt, trots att omkring hälften av alla stockholmare lever i ensamhushåll. Det är som vore det lite suspekt, som om vore man lite misslyckad om man inte hela tiden är tillsammans med någon annan. Kanske var det därför medresenärerna på ön frågade mig vad ”vi” skulle gå för vandring för dagen, trots att jag uppenbart var där på egen hand. Eller är det må hända svårtacklat för omgivningen när man visar sin uppenbara, om än tillfälliga ensamhet helt utan skam, för att man påminner om något som är hotfullt och skrämmande? Nämligen att vi alla innerst inne är ensamma.
Läs mer om synen på ensamhet i vår tid i den här intressanta artikeln  http://www.svd.se/kultur/understrecket/var-tids-radsla-for-ensamhet_377520.svd

Snålblåst och sura mattanter i Sveriges lustgård

Katrineholm - Sveriges Lustgård. Läge för liv & lust
Det är stora ord Katrineholm har i sin slogan nuförtiden (http://www.katrineholm.se/). Lite lätt hybris kan tyckas från en stad som brukar figurera i den absoluta toppen när Sveriges tristaste stad ska utses. Men jag kan inte annat än imponeras av den optimism och framtidstro det utstrålar. Lite som att inte låtit sig knäckas av att man vaknat med trist morgonandedräkt varenda morgon de senaste trettio åren. Att kunna somna gott om kvällen, inte med den dåliga erfarenheten av trettio års förruttnelse i åtanke, utan snarare med den glada förvissningen om att imorgon minsann, imorgon kommer jag dofta nyponros och jasmin. Jadå, det ska bli så härligt så! Där har jag verkligen något att lära av Katrineholm, känner jag. 

Och, jovisst, det är fina omgivningar i Katrineholm. Vacker natur, pampiga slott och herrgårdar i krokarna. Det blev jag just påmind om när jag tillbringade några dagars kanotsemester där. Fantastiskt fint att uppleva Sveriges lustgård på det sättet. Som turist - med rätt att åka därifrån efter avslutad semester. Men det är inte alls så jag minns min barndoms stad. Mina minnen av Katrineholm som stad utspelar sig alla i november. Jag minns grå, kall betong. Snålblåst och sura mattanter. Rätta-in-sig-i-ledet-menatlitet och allmän oginhet. Kanske säger det här mer om mig som person än om staden som sådan. Jag vill inte va dryg. Men är det troligen i allra högsta grad. 08 och allt. Men Katrineholm är en del av mig, av det som blev jag. Det är en plats jag älskar att besöka men ännu mer att lämna. Gång på gång på gång.

"This is the video I made for “Are You Leaving” together with my amazing friend Johannes Ring, I hope you guys like it as much as I do. It was just me and Johannes, we made it on a Saturday night in the town I was brought up in, Katrineholm, there is 21000 lonely souls living there and this is a typical Saturday night. The song is about growing up and then leaving a small town, we hope that we captured this in the video. I love you Katrineholm!"

Citat: Erik Hassle

Att pussas offentligt...

Bild: AZU

...kan tyckas vara en självklarhet för de allra flesta (som har någon att pussa; inte alla förunnat inte att förglömma)
Här i Italien ser vi ofta (heterosexuella) par ligga omslingrade på stranden och pussas. Småhångla.
Det brukar inte min lilla fru och jag göra.
Längre. Inte sen lilltjejen kom till världen. Eller egentligen inte sedan jag var gravid för två somrar sedan. Däremot har vi alltid pussats och hållit varandra i handen när vi känt för det. Överallt.
Men.
Inte här. I Nettuno. Hennes föräldrars hemort.
Bara ibland och varje gång kastar S oroliga blickar över axeln och viskar leendes att "Nu blir vi bergis nedslagna". Jag blir oftast arg när hon gör så. Och vad lär vi lilla E genom att inte våga pussas offentligt?

Jag blir alltså arg. Och vill pussas ännu mer istället för de där fåniga fjuniga mikropussarna som vi knappt hinner känna innan de är över. Då vill jag tungkyssas passionerat och länge.
Manifestera liksom. 
Enda haken är att eftersom jag blir arg tappar jag själva lusten att pussas.

Och ju mer jag funderar på detta ämne desto mera sväller det.

För vem är det egentligen en självklarhet att kunna pussas offentligt?
Och vem i hela världen är det som bestämmer reglerna?

Lesbiska mammor i påvens land

Lilla E tas ganska ofta för pojke här i Italien. Hon har ju ibland blått eller brunt på sig, gudbevars. Ofta kortbyxor. Och en blå barnvagn till råga på allt. Klart man är kille då. Nå. Det kan vi väl leva med. Bara att så vänligt man för dagen orkar, säga: ”bella, sí” när folk kommer fram och säger ”ma che bello!” Reaktionen blir oftast bara ett lite generat ”åh förlåt, men gud vad söt hon är och vilka vackra blå ögon!” eller nåt liknande. Och vem kan klandra dem? Inte lätt att veta.

Däremot är det faktum att denna bella bambina har två mammor lite mer svårsmält. Minst sagt.

När vi var på pizzerian runt hörnet igår fick servitrisen akut struma - i tre steg. Första steget kom när hon fick klart för sig att jag och min fru S är ett par, ett gift par dessutom. Steg två kom då hon fick höra att lilla E är vår gemensamma dotter. Ögonen spärrades upp i storleksordningen Marty Feldman. Hon frågade lite försiktigt om vi adopterat henne och flackade med blicken från sina nu tennisbollsstora ögon. Det var då det sista steget kom. När hon fick höra att det var jag som burit lilla E i min mage och alltså varit gravid och fött henne hade hon inga fler frågor. Och hon glömde stänga munnen.

S tyckte mest att det var roligt. Bisarrt javisst, men hon berättade sen när vi lämnade pizzerian med våra väldoftande pizzakartonger att det faktiskt är en ganska vanlig vanföreställning här i Italien att homosexuella helt enkelt inte kan få barn – eftersom de ju, som alla vet, är sterila.

Det är inte för inte som vi valt att bo i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, Italien

Hejdå fotbolls-EM 2012

Repubblica idag: "Azzurri (de blå=Italien), den stora besvikelsen"

Finns inte så mycket att säga.
Det tyckte inte folket här i Nettuno igår kväll heller.
Ingen fotbollsfest att filma tyvärr.
Visst, jag sa att jag tycker mycket om det spanska laget och att jag höll på båda, men 4-0?
Det var faktiskt lite jobbigt.

Vem vinner imorgon?

Imorgon gäller det. Vem vinner? Rösta här!

Omröstningen Vem vinner fotbolls-EM 2012? är en tjänst från fnul.se där du enkelt kan skapa din egen läsarundersökning!

Så här var resultatet efter 3 svar på omröstningen Vem vinner fotbolls-EM 2012?

Lyckan i att ärligen nekas en kram

Sista arbetsdagen innan semestern avklarad. Barn och föräldrar vet minsann hur dom ska manipulera en sliten fröken Pedagog att låta bli att slänga in den där avskedsansökan. Choklad och åter choklad. Toppat med multipla sommarkramar av grusiga, knubbiga småbarnsarmar.

En av dessa underbara små människor hade tyvärr ingen kram över till mig. Han hade kramat sig igenom hela arbetslaget, ivrigt påmanad av sin ömma moder. När han så till sist kramat sig fram till mig så tog det bara stopp. Han spände ögonen i mig och sa allvarsamt: "Jag hade bara fyra kramar idag." Som den godmodigt präktiga pedagog jag nu är svarade jag att jag mycket väl förstod och att det kunde vara så för mig också ibland. Vad jag inte avslöjade för treåringen var att jag nuförtiden sällan klarar av att säga "Nej tack" när det dyker upp förväntade kram-moments eller andra situationer där det förväntas att jag ska ge bort något jag faktiskt inte har att ge. Tänk va befriande att fortfarande ha kvar förmågan att bedöma hur många kramar man har att ge bort just idag. 


Ljuvliga unge! Bli aldrig så söndersocialiserad att du slutar säga Nej till livets otaliga tvångskramar.

Viva Italia!

la Repubblica idag: "Den perfekta matchen, azzurri (Italien) i final"

Om det tutades och tjoades när Italien tog sig vidare till semin förra matchen var det ingenting mot hur det lät här utanför igår kväll. Hur blir det då på söndag tro? Om Italien vinner?
Lagen möttes ju redan i gruppspelet och spelade då 1-1. Jag kände mig ambivalent då. Och gör det fortfarande inför finalen, min italienska familj till trots. Tycker mycket om det spanska laget så för mig var resultatet optimalt. Men i en final kan det inte sluta oavgjort. Då blir det förlängning. Och kanske straffar. Och kanske kanske ändå att jag håller lite mer (bara lite) på Italien. Just på söndag.
Om de vinner lovar jag att försöka fånga festen här i Nettuno på film...

Och så här såg det ut i Rom igår kväll:
http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=L28uaAG9rkU

Läs även andra bloggares åsikter om fotboll här.

Åh Lena!



Foto: Lo Tamborini

Fina. Jag känner så igen mig. Tänkte skriva om fotbollsfeber, nervkramande straffläggningar och mer om denna undersköna plats som vi idag ska lämna och låta båten tuffa oss tillbaka till fastlandet. Men nu ville livet annat. Livet vill att jag skriver att du skriver så vackert. Och att hela du är så vacker. Vet det. Just nu har jag det bra, men jag vet precis hur det känns. Och så skriver jag väl ändå lite om den där fotbollsfebern då-kanske kan den ta dig en bit bort. Upp. Bortom. Så och alltså: Om inga katastrofer inträffar på resan hem (tocca ferro) hinner vi hem lagom till avspark.: Tyskland vs Italien. Jag blev lite sorgsen när Tyskland slog Grekland (även om det kanske var väntat) Hade varit så fint om grekerna hade kunnat få vinna hela EM. Kunnat få vara lite stolta, och ha anledning att vara glada och fira något. För en gångs skull liksom. Det blev som en skrattspegel över den ekonomiska maktbalansen i Europa när just Tyskland vann över just Grekland. Ikväll är det alltså Italien som ska ställas mot de stenhårda tyskarna. Vem kommer att få möta Spanien i finalen? Blir det straffar igen? Rösta här i kommentarsfältet! (man måste tydligen ha konto på google-men det är gratis och tar en sekund att fixa) Och fina Lena: livet tar sig vägar med oss. Det vet vi. Och vi vet också att vägarna svänger och förändras. Och att det alltid alltid finns någon att hålla i handen. I hjärtat. Jag ger dig en cyberkram precis så mjuk och hård som du behöver. Så länge du behöver.

Den här världen är inte gjord för mig

Den här världen är inte gjord för mig. Eller är det kanske bara just det här samhället jag inte passar in i? Dagens alla intryck attackerar mig likt skatflockarna i Hichkocks gamla skräckfilm. Nattens tysta timmar är inte tillräckligt för att smälta och bearbeta.

Livet rusar rakt igenom mig och förbi. 

Hårdkokt på Hundörat

Foto: Anna-Lena Byström

På väg hem från lunchen stannar jag till i bokhandeln Hundörat på Östgötagatan. I den minimala affären en doft att svett och gamla böcker, i högtalarna jazz. I en låda hittar jag Fantomerna av Klas Österberg och en deckare av Dashiell Hammett. Baksidestexten på den senare lyder ”Retirement suited Nick just fine. He had pretty wife called Nora, a Schnauzer called Asta and a taste for good Scotch”. Mer hårdkokt än så kan det inte bli. Betalar trettio kronor för båda.  

Jag är en Ironman, nästan...

Den uppmärksamme kunde idag se mig göra en mini-Ironman på Reimersholme. Först vinglade jag fundersamt på min cykel längs vattnet medan jag kände efter om jag orkade springa. Sedan joggade jag i sakta mak runt ön, en sträcka på cirka 1 km och därefter paddlade jag kajak. Man kan säga att jag satsar på variation snarare än uthållighet, när jag tränar.

En timmes frihet...

...med denna fulltankade Scarabeo

Och jag är förälskad. Igen. Det händer varje gång. Och varje gång samma totala lyckorus. Bara jag och serpentinvägarna. No more trött och sliten småbarnsmorsa. För en lycklig timme. Och det kostade mindre än en biobiljett. Fatta grejen.

Ponza

Här finns mer info om Ponza

Solsken, såpbubblor och glada ungar

Jag gjorde det! Jag vågade agera värdinna för midsommarfest denna oberäkneliga sommar i Herrens år 2012. I ett lånat hus på en höjd vid Mälaren bakade jag ihop en skön mix av gamla och nya vänner. Singlar, par och stjärnfamiljer. Ungar med påtvingade blomsterkransar. Sill, jordgubbar, bad, grillning, öl och fotboll. Hela kittet.   

Som alla vet är en midsommarfestvärdinnas främsta uppgifter att: 

1. se till så solen skiner över var och en av gästerna i exakt rätt ögonblick
2. se till så gästernas socker- och fetthalter håller sig på stadig uppgång dagen igenom 
3. se till så ingen gäst är ledsen eller osams
4. se till så gästerna hela tiden har något intressant eller roligt att prata om
5. förhindra att skador eller tillbud uppkommer
6. förhindra att mordhot utfärdas
7. se till så ungarna har ständig tillgång till Hellokitty-såpbubblor 

Jag fick IG på det mesta. Men måste ändå tillstå att jag och solen hade ett oväntat fint samarbete den här midsommaraftonen. Samt att jag hanterade uppgiften med såpbubblorna exemplariskt. Och det är ändå det viktigaste kan jag tycka. Solsken, såpbubblor och glada ungar!

Midsommaraftonsångest...

Foto: Ystads Allehanda

 ...har jag inte tack och lov eftersom jag 1) befinner mig i Italien där midsommarafton inte firas och 2) numera har familj (och därför inte känner mig stressad över att nödvändigtvis skaffa trevligt sällskap en dag som denna - utan snarare brottas med längtan efter att få vara ensam med mig själv alltsomoftast) Men jag minns hur det kunde vara. Samma sak med nyårsafton. Särskilt i perioder som singel. Minns hur det var att ännu inte ha bestämt sig. Kanske inte ens hunnit bli bjuden någonstans, ve och fasa. Minns den där stressade känslan över att hitta den ultimata festen med de där coola människorna i den där trevliga skärgården med de där obligatoriska supersvenska fantastiska jordgubbarna (som alla måste hävda är så mycket godare än de spanska som man kan få tag i redan i maj) Och sillen. Och nubben. Och allt det där andra. Vädret ska vi inte ens börja prata om. Jag saknar det inte ett enda dugg. Nu ljög jag. Och det här är en ärlig blogg så jag gör det-jag erkänner : Färskpotatisen. De där pyttesmå fina. Dem saknar jag.

Sommarfesten på jobbet var magisk. Två kollegor sjöng sårbart, modigt, vackert. En annan kollega läste en dikt om att komma till Sverige och om att lämna sitt hemland. Sedan dansade vi så att svetten flödade och vi lyfte från dansgolvet. Fina härliga kollegor som tar plats, lever och uttrycker sig. Jag är så tacksam.

Inget att förlora...

...det är då Sverige vinner. Snacka om psykologi. Jantelag. Nerver. Själv såg jag bara första målet i direktsändning. Sen bar det iväg ut i den italienska försommarkvällen för att fira att det idag var 5 år sen min blivande fru och jag träffades första gången. Lyx att vara bara vi. Lyx att vara här. Kunna ignorera den svenska så kalla(de)  sommaren. Och lyx att ha i nonni (italienska morfar o mormor) här som kunde vaka över lilla tjejen som bara sov och sov medan vi var ute och galejade. Kom hem lagom till sena sändningen då jag lyckades fånga denna tekniskt mediokra men ändå sköna bild på det för Sverige värdiga slutresultatet i fotbolls-EM 2012. Slutet gott allting gott.  

Ignorera den svenska sommaren

Visst. Det var ju praktiskt att vi kunde kyla ölen på balkongen för några helger sen när vi hade ”sommarfest” här på våning elva och en halv i Rågsved. Men ändå, ska det verkligen vara så? Ska man behöva gå omkring med vantar och långfillingar i juni? Jag skulle önska att det fanns någon att anmäla det inträffade till. Någon att ställa till svars.  Kanske lite ekonomisk ersättning att utkräva. Jag vill ha pengar för sveda och värk, spruckna försommarnattsdrömmar och naiva grill- och badförhoppningar. Åtminstone tycker jag man kunde ha rätt till ett ansikte att spotta i. Men inte då. Sommaren glider undan som den lömska förrädare hen är. Funderar på att starta någon slags hatkampanj. Det brukar vara en skön och fin lösning på det mesta. Det ger en sådan tillfredsställande smak i munnen. Hör upp, kära sorgesystrar och bröder! Låtom oss våga ignorera sommaren. Ställ in semestern. Låt barnen stanna i skolorna. Gå i polotröja hela  juli och augusti.  Om inte sommaren ger oss det vi har rätt till så tänker inte vi ge något tillbaka. Snålhet skall med snålhet belönas.

Att ha snippa - inte snopp.

Favoritbollen fick så klart följa med till stranden.

En dryg vecka har passerat. Vi vässar våra pennor och synkroniserar våra klockor. Tick tack. Min befinner sig just nu i Italien. Och här ska vi vara i sju sköna veckor. Igårkväll spelade Italien sig vidare i fotbolls-EM så det tutades och tjoades rejält här utanför. Lilla tjejen formligen älskar fotboll. Eller egentligen bollar i allmänhet. Hennes lilla ordförråd innehåller redan ordet för boll på italienska. Tänker på hur skönt det är att hon ännu är så liten att hon är omedveten om det faktum att hennes möjligheter att bli t.ex fotbollsproffs är klart mindre än om hon hade fötts med snopp istället för snippa. Om hon nu skulle vilja. Men jag är glad att hon är hon och det verkar hon också vara. Hoppas hon kommer att fortsätta med det hela livet.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, genus, fotboll

The time is now